Utförsäkringarnas arkitekt hopplöst dåligt informerad

Nu när riskdagen har julstängt passar andra Moderata skribenter på att gotta sig i debattinlägg och uttalande. Ta bara Helena Riviére, hennes senaste inlägg är riktig ruggig läsning, arrogant och nedlåtande!

”En framstående socialdemokrat for land och rike runt och sade förlåt. En annan framstående socialdemokrat åker på skrämselturné och sprider osäkerhet och oro genom sitt tal om att människor inte har någon trygghet när de blir sjuka. Somliga tror att det inte längre finns någon försäkring”

Sedan påstår hon i sin rubrik att utförsäkringen gör att folk får jobb. Hon har tittat på Arbetsförmedlingens statistik minsann:

”12 610 personer utförsäkrades. Av dem var 3 123 så allvarligt sjuka att de fick stanna i sjukförsäkringen antingen med förtidspension eller med förlängd tid med sjukpenning. Sjuka blir alltså inte nödvändigtvis av med sin sjukpenning. Det görs en individuell bedömning.”

Vidare skriver hon:

”8 441 skrev in sig på Arbetsförmedlingen. Av dem har 2 351 återvänt till sjukförsäkringen efter att ha prövat på arbetslivsintroduktionen. Det funkade tydligen inte.”

Vad hon menar med: ”funkade tydligen inte”, det kan vi bara gissa, mycket nedlåtande uttalande i alla fall. Och här kommer Helena Riviéres poäng:

”Men 6 090 har inte återvänt till sjukförsäkringen, och av dem är 5 049 i arbete eller på väg mot arbete. Tack vare utförsäkringen är de på banan igen.”

För att vara en avdankad moderat verkar Helena Riviére vara väldigt insatt i vad folk gör.
Sedan har vi en annan moderat som tycker till om Fas3 i Sveriges Radio, det är Edward Riedl, riksdagsman från Västerbotten. <

”Kom ihåg att vi har 28 000 i fas 3-insatser och de vill (S) alltså ersätta det med 2800 plusjobb. Vad ska hända med de andra 25 000 som i dag har olika former av insatser i fas 3? Ja, svaret är att de kommer att få gå tillbaka till försörjningsstöd, det vill säga socialbidrag, säger han.”

Gå tillbaka till? Så han tror att alla i Fas3 levt på försörjningsstöd? De flesta har faktiskt haft jobb, och varför tillägger han: det vill säga socialbidrag?
Monica Norlund från fackförbundet Kommunal säger i samma artikel att ”sex av tio som gick in i fas 3 för två år sedan är fortfarande kvar där. ” Hon är inte förvånad över siffrorna:

”– Vi hade redan signalerna när man 2007 började försämra a-kassan och sedan tog man bort det vi har tyckt och tycker fortfarande är viktigt och det är ju plusjobben som vi hade. Därför att där fick de en anställning, och där fick de möjligheter att gå in i ett fackförbund, man hade avtalsenliga löner och man gick under kollektivavtal. Alltså där hade vi från kommunal ett trygghetssystem där det fanns lite respekt för de arbetslösa, säger hon.”

Ord mot ord, vilka ord väljer vi att tro?

I övrigt:

• Humor-lästips: ”Gud är Moderat”

Reflektioner från förtroenderådets helg å den sociala demokratins vägnar

”Samtidigt har socialdemokratin alltid betraktat demokratin som någonting mer än formella rättigheter. Vi har betraktat den som en väg att förverkliga människors önskningar, genomföra sociala framsteg och omdana samhället. Så här sa Per Albin Hansson; först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden, sedan är tiden inne att gripa sig an med den ekonomiska demokratin.”

Så talade Olof Palme 1975 vid den socialdemokratiska partikongressen. Nu är inte det här inlägget åsyftat till att drömma om fornstora dagar av Palmeism, utan snarare ett försök att tolka vad vi faktiskt kan förvänta oss från socialdemokratin inom en kort till medellångt perspektiv.

När Håkan Juholt i sitt installationstal under extrakongressen 2011 dunkar in begreppet ”social demokrati” som den färdriktning han vill ta sig an med det socialdemokratiska arbetarepartiet sätter han ner spaden i den sociala jämlikhetstanken. Han återpolitiserar således den sociala demokratins dimension som Per Albin Hansson talade om och ritar upp en klar linje för var socialdemokratin är på väg. Inom ramen för den sociala demokratins dimension finner vi ekonomisk politik för full sysselsättning och en utbyggd generell välfärdspolitik, vad som i dagtida sossespråk omdöpts till ”sociala inversteringar”.

Den fulla sysselsättningen, sociala investeringar och lagstiftningar är inom den sociala demokratin ett steg i strävan efter den klassbestämda underordningen och ökar friheten för människor att själva förfoga över sina liv. Under förtroenderådet i helgen målade Juholt, i ett djupt ideologiskt tal, upp just principen om full sysselsättning och frihet som de två tydligaste punkterna och flaggade dessutom för ett ”knivskarpt” beslut framöver (läs lagstiftning likt i Danmark, Norge och Finland) om vinst i välfärden samtidigt som han kritiserade beslutet från 2009 års s-kongress;

Det var ett beslut som syftade till att nå en gyllene kompromiss som alla kunde leva med. Det gav möjligheter att tolkas olika och verkligheten har brutalt hunnit ifatt det.

De punkter som Juholt drog upp under sitt installationstal i mars handlade om att ha en samlad politik riktad på områdena fattigdomsbekämpning, det gemensamma pensionssystemet, regleringar av infrastruktur, järnväg och elmarknader och en sammanhållande skattepolitik. Fortfarande har vi inte sett några konkreta politiska förslag kring pensionssystemet, regleringar av infrastruktur och elmarknader eller om skattepolitiken (även om Leif Pagrotsky gav en första rapport hur arbetet fortskridit). Detta är fullt naturligt eftersom det krävs en bred och utarbetad analys för att välarbetade och uttänkta beslut ska både kunna diskuteras och implementeras. Det är värt att repetera – i dessa frågor kan vi inte skjuta från höften.

Men vad som däremot tagits beslut om under förtroenderådet är ett ramverk för full sysselsättning och offentliga investeringar. Ramverket för full sysselsättning kommer att bli omdebatterat eftersom skrivelsen än så länge är luddig och innehåller inga konkreta mål om hur många arbetade timmar och vilken sysselsättningsgrad vi vill uppnå samt vilken målsättning för arbetslöshetsbekämpning vi ska ha ur ett kortsiktigt perspektiv. Att det däremot är på plats är viktigt, och sedan får demokratin fylla innehållet. Det andra förslaget, investeringsmålet för offentliga investeringar är en imponerande politisering av en länge glömd fråga – om hur de offentliga investeringarna, alltså det som vi genom våra skattepengar investerar i (infrastruktur, vård, skola, omsorg), har fallit under ca 30 års tid i förhållande till BNP. Detta är varken är ansvarsfullt eller hållbart om vi ska kunna bygga Sverige starkt på ett både kort, medel och långsiktigt perspektiv. Ett ramverk för offentliga investeringar säkerställer med andra ord att de offentliga investeringarna inte blir mindre i förhållande till BNP vilket på lång sikt kommer att öka den sociala jämlikheten i och med att vi investerar i den offentliga sektorn. Det ska bli mycket intressant att följa hur dessa två nya ramverk kommer att materialiseras.

Vad som bör tilläggas är däremot att det till stor del fortfarande saknas en hållbarhetsdimension, och då framför allt inom klimat och miljöperspektiv, inom de förslag som nu dyker upp. Om vi tittar tillbaka på citatet av Per Albin Hansson återstår också, i ett långsiktigt perspektiv, att vi tar oss an den ekonomiska demokratin, och där hoppas jag att programkommissionen gör ett gediget arbete och att medlemmar verkligen engagerar sig för att så blir fallet.

Som några avslutande reflektioner vill jag passa på att citera den kanske vackraste passagen i Håkan Juholts tal till förtroenderådet och om socialdemokratins roll som rörelse och kraft i samhället;

‎"Vi kommer aldrig svära oss fria från ansvaret för framtiden, och lämna Sverige att driva som en död fura i utvecklingens ström"

Utan körkort – inget jobb

En åtråvärd skylt för väldigt många.

Det är inte lätt att vara ung i dag och arbetssökande. På väldigt många tjänster krävs körkort, allt från lagerarbetare till undersköterska i hemtjänsten. Körkort har blivit en klassfråga som GP skriver om i en artikel under ekonomi/mina pengar.

” Antalet 18- och 19-åringar som tar körkort har minskat drastiskt sedan slutet av 80-talet. 1989 tog varannan 18-åring i Sverige körkort redan det året de fyllde. 20 år senare är det under 30 procent av 18-åringarna som tar körkort.”

Det är en utveckling som inte gagnar den Svenska arbetsmarknaden och ”jobblinjen”. När jag som 18 åring tog mitt körkort 12 januari 1981, gjorde jag det på min lärlingslön till tandsköterska. Jag vill minnas att jag hade ca 2000 kr i bruttolön, körkortet gick på ca 2500kr. Då kostade en körlektion runt 100-120kr och lektionen var 60 minuter. Nu är en lektion 40 minuter och kostar runt 700kr.

KörkortOnline har räknat ut vad ett körkort kostar idag, om man utgår från 15 körlektioner, vilket är snålt tilltaget i många fall. Summan landar då på ca 16000kr. De allra flesta 18-åringar går fortfarande i gymnasiet och har bara studiebidraget som inkomst. Har de inte föräldrar som kan betala, får de vackert vänta.

Därför bör körkort ingå i alla gymnasieutbildningar, så alla har samma möjlighet och förutsättningar. Att gå ur skolan som färdig undersköterska t.ex. och inte ha körkort, begränsar möjligheterna till jobb. I hemtjänsten är körkort ett krav.

Till och med en ungmoderat som sitter i riksdagen, Anton Abele skrev en debattartikel i Aftonbladet och att körkort blivit en klasskillnad.

Enligt siffror från Transportstyrelsen har priset på kunskaps- och körprov höjts kraftigt de senaste 15 åren. Priset på teoriprovet har ökat med 57 procent samtidigt som priset för uppkörningen för ett vanligt klass B-körkort mer än fördubblats.

Anton Abele har förstått läget, trots att han är Moderat.

Den förborgerligade medievärlden vägrar analysera statsbudgeten på riktigt

GÄSTKRÖNIKÖR: JOSEFIN BRINK

Den borgerliga dominansen i samhällsdebatten blir som mest påtaglig när oppositionspartierna lägger sina skuggbudgetar i Riksdagen. Läser man de stora tidningarnas recensioner och lyssnar på teve- och radionyheternas politiska kommentatorer så får man lätt intrycket av att det enda en statsbudget innehåller är skatter.

Temat för i stort sett samtliga kommentarer om oppositionspartiernas skuggbudgetar har varit vilka förändringar partierna gör på skatteområdet. Och eftersom regeringen bränt av drygt 100 miljarder kronor på skattesänkningar, innehåller samtliga oppositionspartiers budgetförslag skattehöjningar i större eller mindre grad. Annars vore det i princip omöjligt att föreslå några förbättringar av allt det som försämrats för att finansiera skattesänkningarna i fråga. Som a-kassan, sjukförsäkringen, vården och tågtrafiken. Eller för den delen göra något åt det gigantiska samhällsproblem som arbetslösheten innebär.

Men i den förborgerligade medievärlden finns inte utrymme för att analysera en statsbudget som helhet. Vilka konsekvenser det får för samhällsekonomin, arbetslösheten, välfärden och klimatet om man väljer att minska höginkomsttagares privatkonsumtion och företagens vinster för att istället använda pengarna till investeringar och anständiga trygghetssystem orkar de liksom inte ens försöka sätta sig in i.

Istället rör sig kommentatorernas blickar ängsligt mellan Anders Borgs till sanningar förklädda borgerliga floskler och den egna plånboken. ”Ojoj, höjda skatter för höginkomsttagare – det är ju jag! Dåligt! Ojoj, höjd skatt på jättedyra villor – shit, mitt hus i skärgården! Dåligt! Ajaj, inget mer RUT-avdrag – då får jag ju städa själv. Dåligt! Och förresten säger ju Anders att vi typ gör en insats för jobben om vi tar emot alla de här skattesänkningarna, så det måste ju vara rätt.”

Och när allt detta ojande är över finns inget som helst utrymme kvar för det skattehöjningarna i fråga används till. Som att investera i sådant som faktiskt ger både jobb och ökat välstånd för oss som bor här; bygga bostäder, minska energiförbrukningen, bygga ut tågtrafiken, förbättra skolan och barnomsorgen och ge sjuka och arbetslösa anständiga ersättningar. Trots att det finns extremt gott om belägg för att just den sortens satsningar är betydligt mer effektiva för att skapa arbetstillfällen och stärka samhällsekonomin än att sänka skatter och subventionera högavlönade privatpersoners köp av städtjänster och krogbesök.

Det är den välbeställda medelklassens världsbild som styr hela den politiska debatten. Och den har fått det bekvämt och skönt med alla skattelättnader och härligt billiga servicemänniskor som kan sköta allt det trista vardagsjobbet som tar tid från kvalitetstiden med barnen.

Att hundratusentals människor går arbetslösa ger uppenbarligen de fan i. Att lönerna och arbetsvillkoren i de skattesubventionerade servicejobben är skitdåliga likaså. Och förresten gör de själva minsann en insats för klimatet genom att välja en miljöbil – som också är skattesubventionerad – så varför ska de avstå från några kronor för att bygga ut kollektivtrafiken till några ensamstående morsor som inte har råd att skaffa bil?

Enligt denna logik blir miljöpartiets budgetalternativ det minst dåliga, sossarnas det näst minst dåliga och vänsterpartiets helt åt skogen. End of discussion.

I verkligheten är det så att alla med en inkomst under 28 000 kronor i månaden får en mycket bättre privatekonomi med Vänsterpartiets politik. Det är i stort sett hela LO-kollektivet och en hyfsad andel av tjänstemännen. Dessutom innebär vårt budgetförslag, med en högst försiktig beräkning, att 125 000 fler människor kan gå från arbetslöshet till ett jobb eller en utbildning. Att tusentals utförsäkrade återfår sin rätt till sjukpenning. Att ensamstående föräldrar får bättre ekonomi. För att bara nämna några saker. För statsbudgeten innehåller inte bara skatter. Den innehåller en massa andra saker som påverkar såväl människors privatekonomi som arbetslösheten, klimatet, välfärden och hela samhällets långsiktiga välstånd.

Man kan tycka dessa prioriteringar är bra eller dåliga. Men det är faktiskt en skandal att de privilegierades perspektiv dödar varje möjlighet att ens föra en seriös debatt om hur samhällets resurser bäst kan användas.

Josefin Brink, riksdagsledamot för vänsterpartiet

Journalister hotas av uppsägning

Upsala Nya Tidnings företagsledning har rivit upp gamla arbetstidsavtal och kräver nu arbetstidshöjningar utan ekonomisk kompensation. Om de anställda inte går med på den nya given hotas de av uppsägning.

Svenska journalistförbundet, SJF, rapporterar:

I slutet av april inleddes centrala förhandlingar mellan arbetsgivarparten Medieföretagen och Journalistförbundet.

– Förhandlingarna har hittills tagit tre hela dagar men det går trögt. Vi har fått ställa in ett informationsmöte för klubbmedlemmarna eftersom det inte finns något nytt att säga. Det är viktigt att vi får svart på vitt att UNTs företagsledning brutit mot MBL för att veta hur vi kan lösa framtida tvister, säger Johannes Nesser, ordförande för journalistklubben på UNT.

Innan förhandlingarna satte igång skickade UNT:s journalistklubb ett brev till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström med följande fråga:

I ljuset av det hårdnande klimatet på arbetsmarknaden - där trygga anställningar ersatts av visstidskontrakt och anlitande av bemanningsföretag - kan det vara en tidsfråga innan den här typen av hotelser och genomförda massuppsägningar för omregleringar av anställningskontrakt blir allmänt förekommande.
Vad avser du att göra åt saken?

Hon svarar bland annat såhär i ett svarsbrev:

För regeringen är det viktigt att den svenska modellen fungerar och värnas. Detta medför bl.a. att parterna på arbetsmarknaden gemensamt kan komma överens om vissa grundläggande frågor som t.ex. lönesättning. Grundstommen i dagens system är att parterna, inte politiker, tillsammans ska förhandla fram avtal som passar dem. Därför kan och bör jag som politiker inte kommentera eller intervenera i de förhandlingar som du tar upp som nu förs.
/.../
Det är min förhoppning att det löser sig till det bästa.

Klubben skickade samma brev till Håkan Juholt, Socialdemokraternas partiledare, som på SJF:s kongress svarade muntligt:

Lagen om anställningsskydd har tunnats ut systematiskt och målmedvetet. Det du beskriver nu är en realitet inom så många LO-yrken och på så många LO-arbetsplatser och inom andra TCO-yrken och på TCO-arbetsplatser, så det är klart att det här är den nya arbetsmarknaden som är på plats där Lagen om anställningsskydd faktiskt har gröpts ur.

Vi har tagit i såväl riksdagsmotioner som kongressbeslut, i dialog med de fackliga organisationerna, en lång rad av åtgärder för att stärka Lagen om anställningsskydd. De har blivit nedröstade.

Det du beskriver i dag, att ett välmående företag som beskriver att det finns en teknisk arbetsbrist och använder Lagen om anställningsskydd för att göra på det sätt du beskriver, det är ju naturligtvis inte lagstiftarens ambition. Så ska ju inte lagen tolkas. Det är ju inte syftet med lagen att kunna göra på det sättet. Då är lagen så försvagad och så försämrad att den i praktiken har förlorat sin relevans. Det där är inte ett beslut i linje med lagstiftarens ambition, som det brukar heta. Det är bara att erkänna, Lagen om anställningsskydd måste stärkas upp.

SJF skickade ut ett pressmeddelande efter kongressen där man kräver att UNT:S ledning att dra tillbaka sina krav.

Frågan är likväl hur det det ska gå för journalisterna på UNT.

För gammal – för vad? Ett jobb?

Idag kunde man läsa i Svd om åldersdiskrimineringen som råder på Svenska arbetsmarknaden. Det är ingen nyhet,utan en bekräftelse på vad jag länge misstänkt.

Svd skriver bland annat:

”För drygt två år sedan tillkom ålder som grund i diskrimineringslagstiftningen. Än finns det väldigt lite forskning på åldersdiskriminering, men en helt färsk studie gjordes på serviceyrken av Mats Hammarstedt vid Linnéuniversitetet i Växjö. En fiktiv 31-åring sökte, med exakt samma meriter, samma jobb som en fiktiv 46-åring. Resultatet: 31-åringen fick tre gånger så många positiva svar - blev erbjuden jobbet eller att komma på intervju.”

Vad är det företagarna är så rädda för? Vi lever allt längre och är aktiva i hög ålder till och med i så hög ålder så regeringen kan tänka sig höja pensionsåldern. Det rimmar illa med den diskriminering som pågår. Vi har lagar som är till för att följas, så jag vill gärna se att DO börjar ta anmälningarna på allvar, så vi får ett prejudikat.

Att som 40+ bli ratad på arbetsmarknaden känns sådär… man har inga småbarn, man är fri och har lång arbetslivserfarenhet. Så vad väntar de på? Anställ! Ge alla en chans, eller ska det behöva tillkomma en ålderskvotering för att få in 40+ på vissa arbetsplatser?

Att fylla 40 är en milstolpe helt plötsligt känner man sig vuxen och ansvarstagande på riktigt. Man vågar stå för sina åsikter och skäms inte för dem heller. Är det detta företagen bävar för? Kan det vara så enkelt att en 30-35 årig VD inte vill ha en äldre mer erfaren att konkurrera med? I så fall är det hemskt! Är människor så rädda om sitt eget revir?

Kommunal sätter stopp för FAS3 i vården, (Undersköterska i Fas3?)

I dagarna har vi läst en del om att kommunal sätter stopp för FAS3 i vissa kommuner. LO tidningen skrev den 25 Mars med all rätta.

Jag ska här ge er lite helgläsning om ett scenario som skulle kunna bli verklighet, om inte Fas3 stoppas i kommuner och landsting inom vården.

Ja, vad kan man få för ”pysslor” då? Meningen är att man ska sätta guldkant på tillvaron för de äldre, om man hamnar på ett Äldreboende. Jag har funderat mycket på VAD jag skulle kunna göra som undersköterska med 19 års erfarenhet inom både akutsjukvård och åldringsvård.

Det låter så fint att som FAS3:are ha en pyssla på ett äldreboende, som innebär att man ska göra det där lilla extra som inte de anställda hinner. Själv tycker jag att det är HELT fel! Anställ fler i vården så de gamla får en meningsfull sista tid i livet. Det är ju så att kommer man till ett äldreboende för man inte klarar av att bo kvar i det egna hemmet, då kommer man bo kvar de åren man har kvar i livet.

Mycket kan hända dessa år, man kan få eller kanske redan har haft en Stroke och är rullstolsburen. Man kan ha en begynnande demens sjukdom som eskalerar under tiden på boendet. Det innebär att man behöver mer och mer hjälp i det dagliga livet.

ÄR det verkligen undersköterskornas lott att inte hinna prata eller gå ut med de gamla? Ska verksamheten vara så slimmad så man är beroende av ”gratispysslare”?

Man ska se HELA människan inte bara deras fysiska behov! Ska undersköterskor bara se till så de äldre får komma upp på morgonen, bli duschade, få torra blöjor, mat (bli matade) för att sedan läggas igen efter förmiddagskaffet?

För att sedan få hjälp att komma upp igen till lunchen och efter kaffet på eftermiddagen få hjälp i säng igen? Visst de gamla är många gånger trötta och orkar inte sitta uppe hela dagarna MEN de är också understimulerade för personalen inte hinner sätta sig ner och prata med dem!

Är det bra att de i stället får ligga ensamma på sina rum och vänta på nästa måltid? NEJ, givetvis är det inte bra! Jag som själv jobbat i vården sedan mitten på 80-talet och har följt utvecklingen (som bara är till det sämre) när det gäller de sociala bitarna, blir mörkrädd! Jag skulle kunna ge de gamla Så mycket som undersköterska, bara det fanns tid!

Jag tycker inte det är ok att ta in FAS3:are för detta, för då ser inte kommunen BRISTERNA i vården. Att som anställd undersköterska, bara få ägna sig åt det absolut livsnödvändiga för de äldre, det är inte precis att känna arbetsglädje och stolthet! Att se FAS3:are komma in och bara få göra ”sånt som är roligt” kan lätt skapa ett A och ett B lag! Jag vill att HELA människan ska ingå i mitt jobb som undersköterska, fysiskt, psykiskt Och socialt. Om den jag för stunden vårdar/hjälper, vill prata, ska då jag gå ut och haffa en FAS3:are? Eller tvärtom i fall JAG skulle vara FAS3:are, ska jag behöva gå ut och säga till en undersköterska att ” Märta på rum 5 vill ha en värktablett” när jag själv, under alla år, givit behovsmediciner? Eller om ”Märta” kräks, springa ut och hämta löneanställda undersköterskor, för att torka spy ingår inte i min ”pyssla”.

Jag säger bara, stackars ”Märta” att behöva se så många olika ansikten! Det är INTE kvalité på någon vis. De äldre mår bäst när det är ett fåtal som sköter om dem.

FAS3 kommer ALDRIG att skapa nya jobb i vården, utan det blir i stället så att undersköterskor ställs mot FAS3:are (som också är undersköterskor) som blivit av med sina jobb. Själv skulle jag inte stå ut med att ha en FAS3 placering som undersköterska och inte få använda mina medicinska kunskaper. Jag står inte heller ut med att som löneanställd undersköterska inte ha tiden att prata en liten stund med den jag ska vårda/hjälpa! Att det är höga sjukskrivningstal i vården, det vet alla, men har någon ställt frågan VARFÖR?

FAS3 är ett djävulens påfund som bara kommer att ställa lönearbetare MOT FAS3 eller andra praktikanter, och på lång sikt hålla lönerna nere. Löner som redan ÄR låga! Med låga menar jag, att som undersköterska har man runt 22000 kr i månaden efter nästan 20 år. Kommunerna tycker säkert det är jättebra att få in 5000 kr i månaden av staten för att få gratis arbetskraft. Det vore ju mycket bättre om staten gav kommunerna dessa pengar för att de ska kunna anställa fler. Regeringen har i dagarna gått ut och sagt att de ska skjuta till X antal kronor för att höja kompetensen på undersköterskor. Jag hävdar att kompetensen finns! Så det de bör göra är att satsa pengar på att anställa fler! vad har man för nytta av en högre kompetens när man inte hinner använda den?

Jag är stolt över mitt yrkesval och vill inte bli underskattad! Jag har dessutom en högskolekurs inom Palliativ medicin, men till vad nytta?

Walmart ställs inför rätta

Världens största detaljhandelskedja åtalas i det största ärendet någonsin gällande könsdiskriminering. Företaget anklagas för att de kvinnliga anställda systematiskt nekas samma löneutveckling som de manliga och att de hindras från att göra karriär i företaget.

Irma Herrera, en av advokaterna i ärendet, intervjuas i SVD:

–Det är vare sig rätt eller särskilt snyggt att landets största arbetsgivare skulle kunna komma undan med utbredd diskriminering mot kvinnor som till råga på allt dessutom är själva ryggraden i affärsverksamheten, både som anställda och som konsumenter.

Som trainee för en chefsroll inom Walmart ska männen, enligt Irma Herrera, i snitt ha fått en lön på 23 200 dollar, att jämföra med 22 400 dollar för kvinnor i samma position. För en butikschef är skillnaderna än större – där kan männen i snitt kvittera ut en lön om 105 000 dollar per år, vilket kan jämföras med 89 000 dollar för kvinnorna, enligt SVD.

Ärendet är en tio år lång historia där det från början var sex kvinnor som drev frågan. 2003 utvidgades det till att innefatta alla kvinnor som varit anställda i företaget sedan 1998; sammanlagt över 1 miljon nuvarande och tidigare anställda.

US Supreme Court ska först och främst besluta om huruvida åtalet ska tacklas som grupptalan eller om bara ska gälla de sex kvinnorna. Walmart ser förstås helst det sistnämnda scenariot. Vid gårdagens rättegångsdag var rätten splittrad i frågan.

Många stora företag följer rättegången då den kan bli vägledande i frågor om könsdiskriminering.

SVD, Decatur Daily,Sky News, The Globe And Mail

Fler men otryggare jobb

Jobben blir fler, och det är glädjande. Men de blir också otryggare. SR:

”Högkonjunkturen skapar fler jobb men många av dem är via bemanningsföretag. Bara fackförbundet Metall har idag 5 000 medlemmar som jobbar åt bemanningsföretag. En av dem var Jennie vars graviditet ledde till att hon idag går och stämplar istället för att jobba.”

Det är en oroväckande utveckling. Bemanningsföretag erbjuder inte någon av den trygghet som är standard på den övriga arbetsmarknaden.

2011

Löntagarbloggen ser tillbaka på 2010 med förundran. Ett samarbete mellan löntagarfientliga partier vann valet och styr nu Sverige i 4 år till. Arbetslösheten kallas inte längre massarbetslöshet utan betraktas av regeringen som ok.

Arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin konfronterades av Aftonbladet med oegentligheter och försvann som en avlöning.

25-30% ungdomsarbetslöshet betraktades som en synvilla och statsminister Reinfelt var ödmjuk som vanligt. -"Jag är ödmjuk inför problemet" sa Reinfelt till allt som var besvärligt.

Urban Bäckström Vd på Svenskt Näringsliv utsågs av en ledarkribent på Aftonbladet till "Sveriges farligaste man" och Löntagarbloggen utsåg densamme till "Största hotet mot arbetsrätten ".

Vad händer då 2011 ?

Ett nytt direktiv från EU för att skydda anställda inom bemanningsbranchen ska anpassas i Svensk arbetsrätt och med en regering som inte är intresserad av löntagarna i Sverige får vi hålla tummarna och hoppas att möjligheten att samtidigt förstöra någon annan lag i arbetsrätten inte sker.

2011 kommer nog fortsätta i samma stil som föregående år med en vaskar-mentalitet som fått tennis-bratsen i Båstad att rodna. När dom i Båstad häller ut en flaska champagne för varje dom dricker så slänger regeringen bort hur många arbetslösa som helst i slasken för att glänsa endast med ett fett bankkonto. Men i likhet med bratsen är det fint med mycket pengar och helst ska dom vara ärvda.Men istället för att tacka den förra Socialdemokratiska regeringen svarar statsministern -Jag är ödmjuk inför problemet.

Tobias Holmberg

SEKO: ”Säkerhetsbrister i Stockholms tunnelbana”

Ännu ett exempel på att privata företag genererar vinst genom sänkt kvalitet och minskade säkerhetsmarginaler. Denna gången i Stockholms tunnelbana.

Det finns säkerhetsbrister i Stockholms tunnelbana. Trasiga tåg skickas ut i trafik och fel som rapporteras åtgärdas inte. Stress och underbemanning är andra faktorer som påverkar säkerheten negativt. Det visar en undersökning som SEKO – Facket för Service och Kommunikation – gjort bland medlemmarna.

SEKO har med hjälp av Novus Opinion intervjuat medlemmar inom MTR, som för drygt ett år sedan tog över driften av tunnelbanan från Veolia samt företaget TBT, som ansvarar för underhållet av tåg och vagnar.



Undersökningen visar bland annat att två av tre förare och närmare varannan medlem vid TBT upplever att det finns stora brister av underhållet i tunnelbanan. Mer än varannan medlem vid TBT anser att det förekommer att tåg som är mer slitna än vad regelverket tillåter skickas ut i trafik. Vidare uppger sex av tio förare och varannan spärrexpeditör att fel och brister som rapporteras till arbetsgivaren sällan eller aldrig åtgärdas.

Läs hela artikeln här

Om det sparas på detta sättet inom kommunikation, hur sparas det inom privat vård ? Vinst är ju det viktiga och inte allmännyttan !

Tobias Holmberg

Om äldre ska arbeta längre måste arbetslivet anpassas

På IF Metall norra älvsborgs hemsida kan man idag läsa om något som man misstänkt länge

- Det räcker inte att bara säga att äldre måste arbeta längre för att vi ska klara välfärden. För att de ska skjuta upp sin pension krävs att arbetslivet ger dem möjligheter att arbeta på sina villkor, säger ombudsman Leif Håkansson på IF Metall Norra Älvsborg.
Han får starkt stöd av en färsk internationell studie som gjorts under ledning av Hugo Westerlund, docent på Stressforskningsinstitutet på Stockholms universitet.

I undersökningen studerade forskare hur hälsan hos fler än 13.000 anställda på ett franskt gas- och elbolag påverkades när de gick i pension mellan 1990 och 2006. Hugo Westerlund anser att förhållandena i det franska företaget i allt väsentligt liknar dem som gäller i Sverige.
Tidigare trodde man att personer som lider av till exempel psykisk och fysisk trötthet, depression och kroniska sjukdomar, fick förvärrade besvär vid pensioneringen. Men den nya studien tyder på motsatsen.
Många äldre i arbetslivet lider av trötthet och psykisk ohälsa. Undersökningen visar att problemen minskar kraftigt vid pensioneringen. Pensionering skapar alltså inte stress, passivitet och känslor av meningslöshet - utan tvärtom.

Kanske är inte lönefrågan det som är nästa avtalsrörelses stora fråga ? Kanske ska arbetsmiljön och konsekvenserna av ett stressigt och tungt arbetsliv regleras med kollektivavtal !

Tobias Holmberg

Kollektivavtal för IKEA i USA !

IKEAs möbelarbetare i USA förvägras bilda fackförening. Protestera! Skicka julkort till IKEAs ledning!



Skicka julkort till IKEAs ledning

BWI - Building Workers Solidarity. Building and Wood Workers' International.

Full sysselsättning är politiskt bortvalt - Dagens text lånas av Daniel Suhonen

"Vad kostar full sysselsättning?

Varför vågar vi inte tala om offentliga jobb

En av de märkligaste saker som hänt de senaste två decennierna är accepterandet av massarbetslösheten. Just nu är 7,4 procent av arbetskraften i Sverige utan arbete och bland ungdomar är arbetslösheten hela 29 procent, bland de högsta i Europa och absolut högst i Norden.

I grunden handlar det om ett politiskt skifte. Från 1930-talet var full sysselsättning den ekonomiska politikens främsta målsättning. Man talade inte om jobbpolitik. Slagordet "arbete åt alla" som under 1900-talet var synonymt med en förnuftig politik men också kunde fylla gatorna om den inte förverkligades har tystnat. Kampen för full sysselsättning har som politisk idé och rörelse upphört sedan 1990-talet.

Istället rör sig i den permanenta massarbetslöshetens Europa en borgerlighet som profiterar på längtan efter full sysselsättning, men som genom sin faktiska politik skapar ett låglönesamhälle där visserligen alla ska arbeta, men några till priset av lägre löner och försämrade arbetsvillkor.
Någonting sker i ett samhälle när full sysselsättning försvinner från den agendan. I all väsentlighet handlar det om de maktrelationer som kraftigt förskjuts när arbetslösheten äter sig fast. Förr talade man om en reservarmé av arbetslösa som försköt makt till arbetsgivarna. Ser man världen i konflikten arbete-kapital är det vad som skett västvärlden. Fackföreningar och sociala skyddsnät försvagas när pendeln svängt och arbetsgivarna kan välja och vraka. Därför kommer alltid kampen för arbete vara någonting som måste föras av löntagarnas organisationer mot dem som faktiskt tjänar pengar på arbetslösheten.

För ett drygt decennium (1999) försökte LO-ekonomen Rudolf Meidner lyfta perspektivet och formulerade ett manifest för full sysselsättning. Där beskriver han hur "miljoner dagsverken blir inte utförda, produktionsresurser förblir obrukade, välfärdssystemen försvagas". Ofta lyfts arbetslösheten fram just som ett socialt problem för dem som drabbas, men Rudolf Meidner visar också upp den ekonomiska underutveckling som följer av att inte ta tillvara alla resurser ett samhälle har. Borgerlig nationalekonomin går närmast ut på att förklara varför det måste finnas arbetslöshet. Ett vanligt svar är att lönerna är för höga och att enda lösningen är att sänka lönerna. En linje som den svenska regeringen delar.

Ekonomer som Keynes, Wigforss och Meidner visade genom sin praktik att det alltid är efterfrågan på arbete som är avgörande, och att priset för arbetslöshet är oändligt stort för samhällsekonomin och för den enskilde. Därför måste samhället ta ett ansvar för att hålla uppe sysselsättningen.

Sedan 1990 har arbetslösheten i Sverige varit mellan 5 och 10 procent hela tiden. Inget politiskt block har lyckats lösa frågan.

Men en lösning som verkar ha trillat bort är den väg som på 1970 och 1980-talen garanterade full sysselsättning i Sverige. Genom att anställa offentligt. Ekonomer har räknat ut att trots att lönekostnaden för en genomsnittlig offentliganställd med en lön på 25 000 kronor i månaden är 400 000 kr per år, blir den faktiska kostnaden för att en arbetslös som har a-kassa bara 100 000 per år, när man räknar hem återflöden i form av skatt, moms och att a-kassan inte behöver betalas ut. Om personen är i arbetsmarknadsprogram är anställningen en ren vinstaffär.

Bara som en tankelek skulle med detta räknesätt ett avskaffande av all arbetslöshet genom att ge offentliga arbeten åt 370 000 arbetslösa kosta 37 miljarder per år. Då är inte värdet av deras arbete inräknat när de går från passivt sökande av jobb till att göra nytta i vård, skola och omsorg. Dagens massarbetslöshet är politiskt vald. Vi har råd att arbeta.

Texten är tidigare publicerad i Östran, men den här gången i Tvärdrag
Daniel Suhonen"

Tycker ni detta är intressant?