"Vad kostar full sysselsättning?
Varför vågar vi inte tala om offentliga jobb
En av de märkligaste saker som hänt de senaste två decennierna är accepterandet av massarbetslösheten. Just nu är 7,4 procent av arbetskraften i Sverige utan arbete och bland ungdomar är arbetslösheten hela 29 procent, bland de högsta i Europa och absolut högst i Norden.
I grunden handlar det om ett politiskt skifte. Från 1930-talet var full sysselsättning den ekonomiska politikens främsta målsättning. Man talade inte om jobbpolitik. Slagordet "arbete åt alla" som under 1900-talet var synonymt med en förnuftig politik men också kunde fylla gatorna om den inte förverkligades har tystnat. Kampen för full sysselsättning har som politisk idé och rörelse upphört sedan 1990-talet.
Istället rör sig i den permanenta massarbetslöshetens Europa en borgerlighet som profiterar på längtan efter full sysselsättning, men som genom sin faktiska politik skapar ett låglönesamhälle där visserligen alla ska arbeta, men några till priset av lägre löner och försämrade arbetsvillkor.
Någonting sker i ett samhälle när full sysselsättning försvinner från den agendan. I all väsentlighet handlar det om de maktrelationer som kraftigt förskjuts när arbetslösheten äter sig fast. Förr talade man om en reservarmé av arbetslösa som försköt makt till arbetsgivarna. Ser man världen i konflikten arbete-kapital är det vad som skett västvärlden. Fackföreningar och sociala skyddsnät försvagas när pendeln svängt och arbetsgivarna kan välja och vraka. Därför kommer alltid kampen för arbete vara någonting som måste föras av löntagarnas organisationer mot dem som faktiskt tjänar pengar på arbetslösheten.
För ett drygt decennium (1999) försökte LO-ekonomen Rudolf Meidner lyfta perspektivet och formulerade ett manifest för full sysselsättning. Där beskriver han hur "miljoner dagsverken blir inte utförda, produktionsresurser förblir obrukade, välfärdssystemen försvagas". Ofta lyfts arbetslösheten fram just som ett socialt problem för dem som drabbas, men Rudolf Meidner visar också upp den ekonomiska underutveckling som följer av att inte ta tillvara alla resurser ett samhälle har. Borgerlig nationalekonomin går närmast ut på att förklara varför det måste finnas arbetslöshet. Ett vanligt svar är att lönerna är för höga och att enda lösningen är att sänka lönerna. En linje som den svenska regeringen delar.
Ekonomer som Keynes, Wigforss och Meidner visade genom sin praktik att det alltid är efterfrågan på arbete som är avgörande, och att priset för arbetslöshet är oändligt stort för samhällsekonomin och för den enskilde. Därför måste samhället ta ett ansvar för att hålla uppe sysselsättningen.
Sedan 1990 har arbetslösheten i Sverige varit mellan 5 och 10 procent hela tiden. Inget politiskt block har lyckats lösa frågan.
Men en lösning som verkar ha trillat bort är den väg som på 1970 och 1980-talen garanterade full sysselsättning i Sverige. Genom att anställa offentligt. Ekonomer har räknat ut att trots att lönekostnaden för en genomsnittlig offentliganställd med en lön på 25 000 kronor i månaden är 400 000 kr per år, blir den faktiska kostnaden för att en arbetslös som har a-kassa bara 100 000 per år, när man räknar hem återflöden i form av skatt, moms och att a-kassan inte behöver betalas ut. Om personen är i arbetsmarknadsprogram är anställningen en ren vinstaffär.
Bara som en tankelek skulle med detta räknesätt ett avskaffande av all arbetslöshet genom att ge offentliga arbeten åt 370 000 arbetslösa kosta 37 miljarder per år. Då är inte värdet av deras arbete inräknat när de går från passivt sökande av jobb till att göra nytta i vård, skola och omsorg. Dagens massarbetslöshet är politiskt vald. Vi har råd att arbeta.
Texten är tidigare publicerad i Östran, men den här gången i Tvärdrag
Daniel Suhonen"
Tycker ni detta är intressant?
