”Samtidigt har socialdemokratin alltid betraktat demokratin som någonting mer än formella rättigheter. Vi har betraktat den som en väg att förverkliga människors önskningar, genomföra sociala framsteg och omdana samhället. Så här sa Per Albin Hansson; först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden, sedan är tiden inne att gripa sig an med den ekonomiska demokratin.”
Så talade Olof Palme 1975 vid den socialdemokratiska partikongressen. Nu är inte det här inlägget åsyftat till att drömma om fornstora dagar av Palmeism, utan snarare ett försök att tolka vad vi faktiskt kan förvänta oss från socialdemokratin inom en kort till medellångt perspektiv.
När Håkan Juholt i sitt installationstal under extrakongressen 2011 dunkar in begreppet ”social demokrati” som den färdriktning han vill ta sig an med det socialdemokratiska arbetarepartiet sätter han ner spaden i den sociala jämlikhetstanken. Han återpolitiserar således den sociala demokratins dimension som Per Albin Hansson talade om och ritar upp en klar linje för var socialdemokratin är på väg. Inom ramen för den sociala demokratins dimension finner vi ekonomisk politik för full sysselsättning och en utbyggd generell välfärdspolitik, vad som i dagtida sossespråk omdöpts till ”sociala inversteringar”.
Den fulla sysselsättningen, sociala investeringar och lagstiftningar är inom den sociala demokratin ett steg i strävan efter den klassbestämda underordningen och ökar friheten för människor att själva förfoga över sina liv. Under förtroenderådet i helgen målade Juholt, i ett djupt ideologiskt tal, upp just principen om full sysselsättning och frihet som de två tydligaste punkterna och flaggade dessutom för ett ”knivskarpt” beslut framöver (läs lagstiftning likt i Danmark, Norge och Finland) om vinst i välfärden samtidigt som han kritiserade beslutet från 2009 års s-kongress;
Det var ett beslut som syftade till att nå en gyllene kompromiss som alla kunde leva med. Det gav möjligheter att tolkas olika och verkligheten har brutalt hunnit ifatt det.
De punkter som Juholt drog upp under sitt installationstal i mars handlade om att ha en samlad politik riktad på områdena fattigdomsbekämpning, det gemensamma pensionssystemet, regleringar av infrastruktur, järnväg och elmarknader och en sammanhållande skattepolitik. Fortfarande har vi inte sett några konkreta politiska förslag kring pensionssystemet, regleringar av infrastruktur och elmarknader eller om skattepolitiken (även om Leif Pagrotsky gav en första rapport hur arbetet fortskridit). Detta är fullt naturligt eftersom det krävs en bred och utarbetad analys för att välarbetade och uttänkta beslut ska både kunna diskuteras och implementeras. Det är värt att repetera – i dessa frågor kan vi inte skjuta från höften.
Men vad som däremot tagits beslut om under förtroenderådet är ett ramverk för full sysselsättning och offentliga investeringar. Ramverket för full sysselsättning kommer att bli omdebatterat eftersom skrivelsen än så länge är luddig och innehåller inga konkreta mål om hur många arbetade timmar och vilken sysselsättningsgrad vi vill uppnå samt vilken målsättning för arbetslöshetsbekämpning vi ska ha ur ett kortsiktigt perspektiv. Att det däremot är på plats är viktigt, och sedan får demokratin fylla innehållet. Det andra förslaget, investeringsmålet för offentliga investeringar är en imponerande politisering av en länge glömd fråga – om hur de offentliga investeringarna, alltså det som vi genom våra skattepengar investerar i (infrastruktur, vård, skola, omsorg), har fallit under ca 30 års tid i förhållande till BNP. Detta är varken är ansvarsfullt eller hållbart om vi ska kunna bygga Sverige starkt på ett både kort, medel och långsiktigt perspektiv. Ett ramverk för offentliga investeringar säkerställer med andra ord att de offentliga investeringarna inte blir mindre i förhållande till BNP vilket på lång sikt kommer att öka den sociala jämlikheten i och med att vi investerar i den offentliga sektorn. Det ska bli mycket intressant att följa hur dessa två nya ramverk kommer att materialiseras.
Vad som bör tilläggas är däremot att det till stor del fortfarande saknas en hållbarhetsdimension, och då framför allt inom klimat och miljöperspektiv, inom de förslag som nu dyker upp. Om vi tittar tillbaka på citatet av Per Albin Hansson återstår också, i ett långsiktigt perspektiv, att vi tar oss an den ekonomiska demokratin, och där hoppas jag att programkommissionen gör ett gediget arbete och att medlemmar verkligen engagerar sig för att så blir fallet.
Som några avslutande reflektioner vill jag passa på att citera den kanske vackraste passagen i Håkan Juholts tal till förtroenderådet och om socialdemokratins roll som rörelse och kraft i samhället;
"Vi kommer aldrig svära oss fria från ansvaret för framtiden, och lämna Sverige att driva som en död fura i utvecklingens ström"
