7 oktober 2011

Den förborgerligade medievärlden vägrar analysera statsbudgeten på riktigt

GÄSTKRÖNIKÖR: JOSEFIN BRINK

Den borgerliga dominansen i samhällsdebatten blir som mest påtaglig när oppositionspartierna lägger sina skuggbudgetar i Riksdagen. Läser man de stora tidningarnas recensioner och lyssnar på teve- och radionyheternas politiska kommentatorer så får man lätt intrycket av att det enda en statsbudget innehåller är skatter.

Temat för i stort sett samtliga kommentarer om oppositionspartiernas skuggbudgetar har varit vilka förändringar partierna gör på skatteområdet. Och eftersom regeringen bränt av drygt 100 miljarder kronor på skattesänkningar, innehåller samtliga oppositionspartiers budgetförslag skattehöjningar i större eller mindre grad. Annars vore det i princip omöjligt att föreslå några förbättringar av allt det som försämrats för att finansiera skattesänkningarna i fråga. Som a-kassan, sjukförsäkringen, vården och tågtrafiken. Eller för den delen göra något åt det gigantiska samhällsproblem som arbetslösheten innebär.

Men i den förborgerligade medievärlden finns inte utrymme för att analysera en statsbudget som helhet. Vilka konsekvenser det får för samhällsekonomin, arbetslösheten, välfärden och klimatet om man väljer att minska höginkomsttagares privatkonsumtion och företagens vinster för att istället använda pengarna till investeringar och anständiga trygghetssystem orkar de liksom inte ens försöka sätta sig in i.

Istället rör sig kommentatorernas blickar ängsligt mellan Anders Borgs till sanningar förklädda borgerliga floskler och den egna plånboken. ”Ojoj, höjda skatter för höginkomsttagare – det är ju jag! Dåligt! Ojoj, höjd skatt på jättedyra villor – shit, mitt hus i skärgården! Dåligt! Ajaj, inget mer RUT-avdrag – då får jag ju städa själv. Dåligt! Och förresten säger ju Anders att vi typ gör en insats för jobben om vi tar emot alla de här skattesänkningarna, så det måste ju vara rätt.”

Och när allt detta ojande är över finns inget som helst utrymme kvar för det skattehöjningarna i fråga används till. Som att investera i sådant som faktiskt ger både jobb och ökat välstånd för oss som bor här; bygga bostäder, minska energiförbrukningen, bygga ut tågtrafiken, förbättra skolan och barnomsorgen och ge sjuka och arbetslösa anständiga ersättningar. Trots att det finns extremt gott om belägg för att just den sortens satsningar är betydligt mer effektiva för att skapa arbetstillfällen och stärka samhällsekonomin än att sänka skatter och subventionera högavlönade privatpersoners köp av städtjänster och krogbesök.

Det är den välbeställda medelklassens världsbild som styr hela den politiska debatten. Och den har fått det bekvämt och skönt med alla skattelättnader och härligt billiga servicemänniskor som kan sköta allt det trista vardagsjobbet som tar tid från kvalitetstiden med barnen.

Att hundratusentals människor går arbetslösa ger uppenbarligen de fan i. Att lönerna och arbetsvillkoren i de skattesubventionerade servicejobben är skitdåliga likaså. Och förresten gör de själva minsann en insats för klimatet genom att välja en miljöbil – som också är skattesubventionerad – så varför ska de avstå från några kronor för att bygga ut kollektivtrafiken till några ensamstående morsor som inte har råd att skaffa bil?

Enligt denna logik blir miljöpartiets budgetalternativ det minst dåliga, sossarnas det näst minst dåliga och vänsterpartiets helt åt skogen. End of discussion.

I verkligheten är det så att alla med en inkomst under 28 000 kronor i månaden får en mycket bättre privatekonomi med Vänsterpartiets politik. Det är i stort sett hela LO-kollektivet och en hyfsad andel av tjänstemännen. Dessutom innebär vårt budgetförslag, med en högst försiktig beräkning, att 125 000 fler människor kan gå från arbetslöshet till ett jobb eller en utbildning. Att tusentals utförsäkrade återfår sin rätt till sjukpenning. Att ensamstående föräldrar får bättre ekonomi. För att bara nämna några saker. För statsbudgeten innehåller inte bara skatter. Den innehåller en massa andra saker som påverkar såväl människors privatekonomi som arbetslösheten, klimatet, välfärden och hela samhällets långsiktiga välstånd.

Man kan tycka dessa prioriteringar är bra eller dåliga. Men det är faktiskt en skandal att de privilegierades perspektiv dödar varje möjlighet att ens föra en seriös debatt om hur samhällets resurser bäst kan användas.


Josefin Brink, riksdagsledamot för vänsterpartiet