Lööf vill ha en brutalare svensk arbetsmarknad

Idag ska Centerpartiet och Annie Lööf som sjätte parti presentera sina förslag i Almedalen.

Annie Lööf har då valt att fokusera på en jämförelse mellan den svenska och den tyska arbetsmarknaden. Hon anser att "Sverige kan lära mycket av tysk arbetsmarknad"

Sverige kan lära av det tyska framgångsreceptet, skriver Klaus F. Zimmermann från Bonn, som i dag talar på Centerpartiets ekonomiska seminarium i Almedalen.

Vad är det då centerpartiet anser att vi ska ta efter?

Vilka lärdomar kan Sverige dra av de tyska erfarenheterna? Enligt min mening bör Sverige noggrant studera det betydligt mer flexibla och fördomsfria samarbetet mellan Tysklands fackföreningar, arbetsgivare och regering. Det skulle hjälpa Sverige att klara av några av de viktigaste utmaningarna i dag, som det starka anställningsskyddet, de höga anställningskostnaderna och den strikt reglerade arbetsmarknaden.

Det vill säga samma gamla centerpolitik som de envetet fört fram tidigare. En uppluckrad arbetsrätt, fler tillfälliga anställningar och lägre löner för de jobb som i centerns språkbruk kallas för okvalificerade.

I God morgon världen 28 mars 2010 kunde man höra ett reportage som berättade om en del av konsekvenserna av det här. En tysk student kallar sin egen generation för "generation praktik" Enda sättet att få jobb numera är att erbjuda sig att göra praktik för antingen väldigt låg ersättning eller helt gratis.

Under krisen införde den socialdemokratiska ministern Schröder dessa förändringar. Han fick gå men Merkel tog över reformerna.

"Reformerna" innebär i och för sig att arbetslösheten har sjunkit. Men det är en helt ny arbetsmarknad vi ser. En arbetsmarknad där makten ytterligare har vägt över på arbetsgivarnas sida. Det har inneburit att andelen fasta anställningar har minskat med två miljoner. För "okvalificerade" arbeten och för ungdomar så är det i stort sett bara deltidsjobb eller uthyrning genom bemanningsföretag som gäller och det är inte ovanligt med löner så låga som 50 kr/timmen.

Vad som också sägs i reportaget är att klyftan ökar mellan de på den reguljära arbetsmarknaden och de som hamnat i den alltmer växande låglönesektorn. Företagen kommer konkurrera om den "kvalificerade" arbetsstyrkan medan de nu kan möta upp- och nedgångar med en reservarmé av arbetslösa och tillfälligt anställda.

En del kallar den tyska arbetsmarknaden för flexibel. Brutal är också ett vanligt ord. Det är alltså de här villkoren Centerpartiet och Annie Lööf vill införa på svensk arbetsmarknad. Skrota LAS och sänk lönerna, det har vi hört förut.


För övrigt så har Zimmermann varit med och skrivit en rapport betitlad "Creating low skilled jobs by subsidizing market-contracted household work" vilket inte förvånar när det är centern som bjuder in. 

Indiska fackföreningar planerar världshistoriens största strejk

Den 28 februari kommer över 100 000 000 indiska arbetare organiserade i över dussinet olika fackföreningar gå ut i en gemensam strejk. Strejken omfattar flera olika sektorer och de olika facken ställer ett antal olika krav. Vad dom strejkande har gemensamt är att man tröttnat på regeringens vägran att förhandla med facken samt att stora delar av den indiska befolkningen inte fått det bättre trots Indiens rekordhöga tillväxt. Konflikter mellan arbetare och arbetsköpare har blivit fler de senaste månaderna och har tagit sig uttryck i vilda strejker, walk-outs och ockupationer.

Svårt för personal i vården att få ersättning för arbetsskador.

Kommunalarbetaren skriver om att det har blivit allt svårare att få arbetsskador godkända. Antalet sökande som fått livränta för sina arbetsskador har minskat stadigt de senaste åren; enligt Kommunalarbetaren har det skett nästan en halvering av antalet beviljade livräntor under perioden 2009 - 2011 (från 2981 st. 2009 till 1486 st. 2011). En grupp som har särskilt svårt att få sina arbetsskador erkända är anställda inom vård och omsorg. Journalisten Erik Sandberg som gjort dokumentärfilmen "De oförsäkrade"berättar för tidningen att 2010 fick endast 2 av 100 sökande från den branschen sina belastningsskador erkända som arbetsskador, byggarbetare å andra sidan fick sina arbetsskador erkända i vart tredje fall.
Istället för att betrakta de anmälda skadorna som arbetsrelaterade så hittar man på försäkringskassan på andra förklaringar, det kan handla om att skadan är relaterade till att personen inte har några barn(!), är från ett annat land(!) osv. I många fall fattas beslutet bara utifrån kriterierna diagnos och yrkestitel, något som påminner rätt mycket om den numera diskrediterade SVBK-diagnosen.
Både försäkringskassan själv och inspektionen för socialförsäkringar har uttryckt missnöje med den här typen av utredningar men trots detta och en lagändring 2002 så har inte situationen blivit bättre.

Erik Sandbergs dokumentär"De oförsäkrade” sänds i Dokument inifrån på SVT2 2/2 20.00, repris: 3/2 15.50, 4/2 14.30 och 5/2 01.25.

Utan körkort – inget jobb

En åtråvärd skylt för väldigt många.

Det är inte lätt att vara ung i dag och arbetssökande. På väldigt många tjänster krävs körkort, allt från lagerarbetare till undersköterska i hemtjänsten. Körkort har blivit en klassfråga som GP skriver om i en artikel under ekonomi/mina pengar.

” Antalet 18- och 19-åringar som tar körkort har minskat drastiskt sedan slutet av 80-talet. 1989 tog varannan 18-åring i Sverige körkort redan det året de fyllde. 20 år senare är det under 30 procent av 18-åringarna som tar körkort.”

Det är en utveckling som inte gagnar den Svenska arbetsmarknaden och ”jobblinjen”. När jag som 18 åring tog mitt körkort 12 januari 1981, gjorde jag det på min lärlingslön till tandsköterska. Jag vill minnas att jag hade ca 2000 kr i bruttolön, körkortet gick på ca 2500kr. Då kostade en körlektion runt 100-120kr och lektionen var 60 minuter. Nu är en lektion 40 minuter och kostar runt 700kr.

KörkortOnline har räknat ut vad ett körkort kostar idag, om man utgår från 15 körlektioner, vilket är snålt tilltaget i många fall. Summan landar då på ca 16000kr. De allra flesta 18-åringar går fortfarande i gymnasiet och har bara studiebidraget som inkomst. Har de inte föräldrar som kan betala, får de vackert vänta.

Därför bör körkort ingå i alla gymnasieutbildningar, så alla har samma möjlighet och förutsättningar. Att gå ur skolan som färdig undersköterska t.ex. och inte ha körkort, begränsar möjligheterna till jobb. I hemtjänsten är körkort ett krav.

Till och med en ungmoderat som sitter i riksdagen, Anton Abele skrev en debattartikel i Aftonbladet och att körkort blivit en klasskillnad.

Enligt siffror från Transportstyrelsen har priset på kunskaps- och körprov höjts kraftigt de senaste 15 åren. Priset på teoriprovet har ökat med 57 procent samtidigt som priset för uppkörningen för ett vanligt klass B-körkort mer än fördubblats.

Anton Abele har förstått läget, trots att han är Moderat.

"We are the 99%" ett uttryck vi kan använda i Sverige med.

Bilden har jag lånat från 99% hemsida jag tycker den säger det mesta.

Det går en våg av missnöje över hela världen, ett missnöje över att så få ska äga så mycket, medan andra inte har något alls. Kapitalismen hotar att sänka hela världen, och detta börjar nu människor tröttna på. Jorden har så mycket tillgångar att ingen ska behöva gå hungrig, ingen ska behöva sova under bar himmel, ändå är det ett faktum.

Den 14 oktober läste jag en artikel i LO-tidningen om undersköterskan Helena Ryding, som jagat heltidsjobb i flera år, men inte lyckats. Nu har hon tvingats säga upp sin fasta 75 % tjänst, för att i stället jobba inom ett privat bemanningsföretag, efter 26 år i kommunen. Hon har blivit lovad mellan 90 % och heltid, med samma lön hon hade i kommunen. Det är en mycket otrygg anställning eftersom man som personlig assistent är anställd ”så länge uppdraget varar”. Det vill säga, om brukaren dör, flyttar eller helt enkelt vill ha en annan assistent, då är man körd.

Det går inte att som ensamstående leva på en 75 % lön och har man dessutom barn att försörja, blir det ännu svårare. Det är en skam för Sverige att det ska behöva gå så långt. Det talas om att vi ska hålla nere lönekraven i avtalsrörelsen men eftersom så få har heltid, så måste lönerna upp, och det med flera tusen kronor.

Jag är själv en av alla med otrygg anställning. Jag har inte ens någon procentsats garanterad, utan är timanställd i min kommun och av landstinget i Fredrikstad (Norge). I morse satt jag och sökte jobb, som jag brukar göra ett par gånger i veckan. Jag känner mig så frustrerad över att aldrig veta när jag ska jobba (inte ens i vilket land) jag känner mig frustrerad över att aldrig veta vad jag får i lön, från månad till månad. Jag söker jobb på ren rutin nu det är inte ens svårt att formulera personliga brev. Så här har jag haft det i nästan hela mitt 49 åriga liv. Jag har haft tillsvidaretjänster totalt 10 år, resten har vart diverse vikariat och timanställning.

Kanske har jag haft otur men inget jag själv kunnat påverka på något sätt. Jag tog t.o.m.hela min familj och flyttade till en annan stad 1985 för att öka chanserna till jobb.

Nu är jag åldersdiskriminerad som så många andra 50+ ja, det börjar redan vid 40+. Man känner sig kastad på soptippen och det är en mycket jobbig känsla. Att inte tappa tron, att hålla sig över ytan känns ibland väldigt svårt. En glad positiv människa som sakta bryts ner på grund av att arbetsmarknaden ser ut som den gör. Jag har vart i Fas3 ett kort tag, jag hann inte bli placerad tack och lov. Jag hade jobbat så pass mycket så jag uppfyllde ett nytt a-kassavillkor, vilket är sjukt bara det, att glädjas för man äntligen har rätt att stämpla. Det är inte mitt mål i livet! Mitt mål är att bli anställd och få samma villkor som alla andra som har en tillsvidareanställning.

Man kan inte hålla på att flytta runt dit jobben finns, eftersom det ofta rör sig om 6 månaders provanställning. Det finns inga garantier att man får jobb efter det, eller ens att arbetsplatsen finns kvar. Jag har som jag skrev 2 jobb ibland 3 jobb på timmar. Vissa veckor kan jag bli erbjuden så många timmar att tiden inte räcker till. Jag kan redan vara bokad på ett ställe och får neka på ett annat. Andra veckor har jag inget jobb alls. I min ålder är det mycket tungt att ha det så. Jag mår dåligt när jag måste neka jobb och känner: tänk om de inte ringer mer? Jag åker till Norge och är borta ibland upp till 5 dygn hemifrån, då sitter jag i ett rum när jag slutat för dagen, eller går en promenad. Det är väldigt spartanskt ungefär som studentrum. Jag får offra umgänge med man, barn och barnbarn. På min fritid när jag skulle kunna ta hand om mitt hem, då är jag långt borta. Frågan är hur länge jag orkar?

Jag är livrädd att bli sjuk för då vet jag vad som gäller, att få en kronisk sjukdom vore katastrof. Den psykiska pressen gör att när man väl är ledig, så orkar man knappt umgås med folk. Jag är trött, så trött! Jag som alltid vart glad och stark känner att jag sakta men säkert håller på att fråntas min självkänsla, mitt glada sätt och min positiva inställning till livet.

Det skrämmer mig, för det är inte jag! Jag är bara 1 av 99%.

Kolla gärna in : Bilbo Göransson Occypy Stockholm om 99%
Svensk hemsida

Den förborgerligade medievärlden vägrar analysera statsbudgeten på riktigt

GÄSTKRÖNIKÖR: JOSEFIN BRINK

Den borgerliga dominansen i samhällsdebatten blir som mest påtaglig när oppositionspartierna lägger sina skuggbudgetar i Riksdagen. Läser man de stora tidningarnas recensioner och lyssnar på teve- och radionyheternas politiska kommentatorer så får man lätt intrycket av att det enda en statsbudget innehåller är skatter.

Temat för i stort sett samtliga kommentarer om oppositionspartiernas skuggbudgetar har varit vilka förändringar partierna gör på skatteområdet. Och eftersom regeringen bränt av drygt 100 miljarder kronor på skattesänkningar, innehåller samtliga oppositionspartiers budgetförslag skattehöjningar i större eller mindre grad. Annars vore det i princip omöjligt att föreslå några förbättringar av allt det som försämrats för att finansiera skattesänkningarna i fråga. Som a-kassan, sjukförsäkringen, vården och tågtrafiken. Eller för den delen göra något åt det gigantiska samhällsproblem som arbetslösheten innebär.

Men i den förborgerligade medievärlden finns inte utrymme för att analysera en statsbudget som helhet. Vilka konsekvenser det får för samhällsekonomin, arbetslösheten, välfärden och klimatet om man väljer att minska höginkomsttagares privatkonsumtion och företagens vinster för att istället använda pengarna till investeringar och anständiga trygghetssystem orkar de liksom inte ens försöka sätta sig in i.

Istället rör sig kommentatorernas blickar ängsligt mellan Anders Borgs till sanningar förklädda borgerliga floskler och den egna plånboken. ”Ojoj, höjda skatter för höginkomsttagare – det är ju jag! Dåligt! Ojoj, höjd skatt på jättedyra villor – shit, mitt hus i skärgården! Dåligt! Ajaj, inget mer RUT-avdrag – då får jag ju städa själv. Dåligt! Och förresten säger ju Anders att vi typ gör en insats för jobben om vi tar emot alla de här skattesänkningarna, så det måste ju vara rätt.”

Och när allt detta ojande är över finns inget som helst utrymme kvar för det skattehöjningarna i fråga används till. Som att investera i sådant som faktiskt ger både jobb och ökat välstånd för oss som bor här; bygga bostäder, minska energiförbrukningen, bygga ut tågtrafiken, förbättra skolan och barnomsorgen och ge sjuka och arbetslösa anständiga ersättningar. Trots att det finns extremt gott om belägg för att just den sortens satsningar är betydligt mer effektiva för att skapa arbetstillfällen och stärka samhällsekonomin än att sänka skatter och subventionera högavlönade privatpersoners köp av städtjänster och krogbesök.

Det är den välbeställda medelklassens världsbild som styr hela den politiska debatten. Och den har fått det bekvämt och skönt med alla skattelättnader och härligt billiga servicemänniskor som kan sköta allt det trista vardagsjobbet som tar tid från kvalitetstiden med barnen.

Att hundratusentals människor går arbetslösa ger uppenbarligen de fan i. Att lönerna och arbetsvillkoren i de skattesubventionerade servicejobben är skitdåliga likaså. Och förresten gör de själva minsann en insats för klimatet genom att välja en miljöbil – som också är skattesubventionerad – så varför ska de avstå från några kronor för att bygga ut kollektivtrafiken till några ensamstående morsor som inte har råd att skaffa bil?

Enligt denna logik blir miljöpartiets budgetalternativ det minst dåliga, sossarnas det näst minst dåliga och vänsterpartiets helt åt skogen. End of discussion.

I verkligheten är det så att alla med en inkomst under 28 000 kronor i månaden får en mycket bättre privatekonomi med Vänsterpartiets politik. Det är i stort sett hela LO-kollektivet och en hyfsad andel av tjänstemännen. Dessutom innebär vårt budgetförslag, med en högst försiktig beräkning, att 125 000 fler människor kan gå från arbetslöshet till ett jobb eller en utbildning. Att tusentals utförsäkrade återfår sin rätt till sjukpenning. Att ensamstående föräldrar får bättre ekonomi. För att bara nämna några saker. För statsbudgeten innehåller inte bara skatter. Den innehåller en massa andra saker som påverkar såväl människors privatekonomi som arbetslösheten, klimatet, välfärden och hela samhällets långsiktiga välstånd.

Man kan tycka dessa prioriteringar är bra eller dåliga. Men det är faktiskt en skandal att de privilegierades perspektiv dödar varje möjlighet att ens föra en seriös debatt om hur samhällets resurser bäst kan användas.

Josefin Brink, riksdagsledamot för vänsterpartiet

Vår välfärd – snart ett minne blott?

Det är frågan alla löntagare borde ställa sig. Det är dags att ta ställning till om man vill ha den lilla välfärdskärna som Alliansen så varmt förespråkar eller om man vill ha en välfärd för alla i statlig regi, finansierad av skatteintäkter vi alla bidrar med. En välfärd lika för alla, som socialisterna förespråkar.

Alliansen hävdar att människor ska vara fria att själva välja och tror att allt går att lösa med skattesänkningar. Som det ser ut idag 2011 är inte människor fria att välja, en stor grupp är satta på ”undantag”. Alla som är sjuka, alla som är utförsäkrade, alla arbetslösa och många pensionärer. Även många som har tillfälliga anställningar på timmar eller korta vikariat eller studerar, kan inte heller anses fria att välja.

För att vara fri att välja så krävs en inkomst som tillåter det, detta har Alliansen glömt bort, eller väljer att blunda för. För alla de som inte kan köpa en egen sjukförsäkring eller betala höga A-kassa avgifter, finns inget val. Dessa människor ingår inte i demokratin i Sverige idag. Dessa människor växlar regelbundet, för nya som blir sjuka eller arbetslösa eller går i pension, tillkommer varje dag i vårt land. Det är inte en grupp som ständigt är den samma.

Det finns mycket statistik och siffror på just detta, men bakom varje siffra finns en människa. Det kan vara en granne, en arbetskamrat eller en anhörig. Ska vi då välja att blunda för dessa? En gång i tiden var ordet solidaritet stort i Sverige. Nu hör man sällan någon använda det ordet. För er som glömt:

Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.

Just detta har Alliansen missat och det är det som är den stora skillnaden mellan Höger och Vänster.

Nu på söndag hålls en Välfärdsmanifestation på Sergelstorg i Stockholm för att värna om välfärden och om möjligt, ta den tillbaka till det den en gång var. Att höja standarden på vår välfärd, gör inte människor lata och arbetsovilliga, den gör inte heller människor friskare. Däremot gör den människor tryggare. Så alla som inte tagit ställning, det är hög tid att göra det nu.

Idag löntagare - i morgon kanske arbetslös eller sjuk…

Vad är en rimlig lön? Ny LO-rapport släpps idag.

I min hand har jag en färsk LO-rapport,
"Synen på löner och löneskillnader" som släpps idag tisdag. Den undersöker bland annat skillnaden mellan vad folk tycker är en rimlig lön och vad den faktiska lönen i tio olika yrken.

Undersökningen Röster om facket och jobbet bygger på ett stort antal intervjuer med löntagare i åldern 18-64 år. Såväl LO-medlemmar som TCO- och SACO-medlemmar är med i undersökningen liksom ej fackligt anslutna. Undersökningen har genomförts fem gånger tidigare åren 1988, 1993, 1998, 2002 och 2006. Även då i samarbete med Statistiska centralbyrån.

LO-bloggen skriver att rättvisepatoset fortfarande lever i Sverige.

Tre av fyra menar att löneskillnaderna mellan olika yrken är för stora. En ännu större majoritet, 83 procent, anser att kvinnor har för låga löner jämfört med män.

Jag ska göra några nedslag i en av frågeställningarna. Frågan som ställdes var:

Den genomsnittliga lönen för en heltidsanställd i Sverige är cirka 28 000 kronor per månad, före skatt. Vad anser du vara en rimlig lön för följande yrken där alla förutsätts vara 40 år, heltidsarbetande på dagtid och arbetat minst 10 år i sitt yrke? Ange kronor per månad före skatt. Du ska alltså ange vad du själv tycker är rimligt, det spelar ingen roll vad de egentligen tjänar.

Här är resultatet uppdelat på svar från medlemmar i LO, TCO och SACO samt ej fackligt anslutna










Här kan vi se att de med arbetaryrken värderar sina egna yrken lite högre än de akademiska, och motsvarande gäller för akademikerna. Men det intressanta i detta är att det är de ej fackligt anslutna som anser att löneskillnaderna mellan yrken ska vara som minst.

En samlad bild över genomsnittet på rimlig och faktisk lön ser ut så här:

För yrket försäljningschef skiljer det 18 900 mellan faktisk lön och vad som anses rimligt. Räknat i procent innebär det att den faktiska lönen för försäljningschefer är 53 procent högre än vad löntagarna i genomsnitt anser vara en rimlig lön. Vårdbiträdet har 3 600 kronor mindre än vad intervjupersonerna tycker är rimligt.

Men när vi tar med VD i bilden så går vi från verklighet till fantasi.

De flesta tycker att en VD för ett större bolag rimligtvis ska tjäna 4-5 gånger mer än en kassörska eller industriarbetare. Det vill säga ca 100 000 kr i månaden. I verkligheten tjänar VD:n ca 40 gånger mer än de andra. För att vara exakt 969 000 kr i månaden.

Andra frågor som undersöks i rapporten är:

• Synen på löneskillnader mellan olika yrken
• Synen på löneskillnader mellan kvinnor och män
• Stödja låginkomsttagare eller egna gruppen

Hela rapporten finns här»

Mer om detta:

• LO-tidningen
• LO:s pressmeddelande

Tur att regeringen inte lägger sig i Allsvenskan!

Sedan länge har problem på arbetsmarknaden och nya avtal kring löner och villkor skötts av arbetsmarknadens parter utan att staten lagt sig i. Detta har kallats den svenska modellen och gett god tillväxt och löner som går att leva på. En viktig del har varit att parterna varit såpass jämnstarka att ingen part har haft något övertag.

En viktig del i fackföreningarnas arbete har varit att utbilda medlemmarna då vi inte som arbetsgivarna har samma ekonomiska muskler. De har varit starka för de har organiserat och utbildat.

Inom kort lägger regeringen ett förslag för försämrade möjligheter att utbilda medlemmar i svenska fackföreningar. Syftet är att försvaga och ge arbetsgivarparten en starkare ställning i kommande förhandlingar.

Tur att inte regeringen bestämmer lagen i Allsvenskan i fotboll. Om hur laguppställningen ska se ut eller hur och om de ska träna. Det hade ju varit orättvist!

Så här förklarar en jurist på IF Metall:

Så här beskriver IF Metall förslaget här

LO uppmanar dig att maila regeringen här

Generation utanför

Varje dag träffar jag ungdomar som förtroendevald. Jag vet att trygghet bland alla är viktigt. Jag vet att det går att göra något åt detta men jag står väldigt ensam. Jag får höra i programmet dokumentinifrån och jag citerar:

Många ungdomar kan känna sig blåsta på den trygghet som den äldre
generationen skaffat sig på arbetsmarknaden. Nu är det gratisjobb, otrygghet och
dålig arbetsmiljö som gäller.

Det är verkligheten för många ungdomar, och de vet inte mer heller. Vuxen världen utnyttjar detta på ett cyniskt sätt. Väl genom tänkt av arbetsgivaren och i samarbete med Moderaterna.
Idag kan man först bli visstid anställd i två år och sedan vikarie anställd i två år. 4 år innan du får en fast anställning. Till det tillkommer alla hot som det berättas i programmet om att ställa upp för företaget, jobba gratis, inte ifrågasätta företaget och acceptera straff som att göra rent toaletten med en tandborste. Det finns bara en logisk förklaring på detta: Om arbetsgivaren får leda och fördela utan fackliga så är vi tillbaka på medeltiden, söndra och härska. Därför är de fackliga ute på golvet så himla viktiga. Vi måste visa ungdomarna att det finns vuxna som vill ta ansvar och ge ett framtidshopp om bättre villkor, bättre arbetsmiljö och trygghet.

Komvux stärker löneutvecklingen

Inte direkt någon överraskning att utbildning påverkar lönen. LO-tidningen:

”Vuxenutbildningen ökar inkomsterna hos dem som pluggar – och minskar klassklyftorna i samhället. En utvärdering av Komvux gjord av Anders Stenberg, forskare på institutet för social forskning på Stockholms universitet, visar att lönenivåerna i snitt ökar med fyra till fem procent per utbildningsår. Något som ökar skatteinbetalningar till samhället, och som i sin tur bidrar till en ökad välfärd.”

Roger Jönsson har läst rapporten och visar också hur mycket som skurits ner på Komvux senaste åren

När regeringen Fredrik Reinfeldt tillträdde valde man att skära ned på Komvux med 600 miljoner kronor. Det motsvarar 20 000 platser. Till detta ska nu också läggas att studerar man på Komvux blir antalet platser till högskolan, som finns tillgängliga för denna grupp, mindre jämfört med innan.

Utanförskapet växer för de unga.

Idag har det utkommit två artiklar om unga och barns situation i dagens Sverige. I valet 2010 valde de unge att rösta på de rödgröna. Vad de unga såg i de rödgröna var att jämlikheten är en förutsättning för att lyckas. I ett samarbete mellan SCB och Temagruppen Unga i arbetslivet tagit fram statistik över unga som varken arbetar och studerar. Statistiken berör åren mellan 2007-2008 i åldersgruppen 20-25 och visar att antalet ökat från 85000 till 102000 individer. 102000 individer!!! Det sorliga är att det finns ingen statistik åldersgruppen 16-19. Samtidigt skriver DN idag att barnfattigdomen ökat till 220000 barn. Utanförskapet bara växer, växer och växer. Alliansens svar på detta är Fas 3 och halverad arbetsgivaravgift för unga under 25. Två åtgärder som istället bidrar till att utanförskap för unga och barnfattigdomen ökat.

Vi måste vi stå upp för de unga och ge en bild för framtiden och ett jämlikt samhälle. För att lyckas med det måste vi socialdemokrater och fackliga lyckas på tre områden.

1)Välfärden: att löntagarkollektivet (fackföreningar)lyckas vara den motpart som kan möta arbetsgivarna. Socialförsäkringssystemet, som garanterar inkomsttrygghet för den som faller utanför arbetslivet. Välfärdstjänsterna måste ge den bästa och jämlika vård, omsorg och skola. Vi måste få ett slut på hur alliansen montera ner hela välfärden.
2)Vi måste reglera arbetslivet och få en human sjukförsäkring. Vi ser hur arbetslivet blivit ojämlikt genom osäkra anställningar. Slimmade arbetsplatser sker på bekostnad av visstidsanställningar, deltidsarbeten och bemanningsföretag.
3)Klimatförändringarna måste bekämpa samma sätt ojämlikheten inom arbetslivet och inom välfärden. Vinstintresset måste regleras så att de tar sitt ansvar inför klimathotet.

Fackföreningsrörelsen är den rörelse som ska ta sitt ansvar och vara den röda tråden inom arbetarrörelsen. Det är facket genom sina medlemmar som kan känna av arbetslivet. Det är facket med sin breda förankring inom arbetarrörelsen som sätta dagordningen och var den samordnanden kraften att lyckas på de tre områdena. Lyckas vi med detta så kan vi ge de unga en framtidstro och minska barnfattigdomen. Därför måste vi vara de som försvara jämlikheten och synliggör ojämlikheten.


media: DN, Du&Jobbet
rapporten temaunga hämtas här