19 oktober 2011

"We are the 99%" ett uttryck vi kan använda i Sverige med.



Bilden har jag lånat från 99% hemsida jag tycker den säger det mesta.

Det går en våg av missnöje över hela världen, ett missnöje över att så få ska äga så mycket, medan andra inte har något alls. Kapitalismen hotar att sänka hela världen, och detta börjar nu människor tröttna på. Jorden har så mycket tillgångar att ingen ska behöva gå hungrig, ingen ska behöva sova under bar himmel, ändå är det ett faktum.

Den 14 oktober läste jag en artikel i LO-tidningen om undersköterskan Helena Ryding, som jagat heltidsjobb i flera år, men inte lyckats. Nu har hon tvingats säga upp sin fasta 75 % tjänst, för att i stället jobba inom ett privat bemanningsföretag, efter 26 år i kommunen. Hon har blivit lovad mellan 90 % och heltid, med samma lön hon hade i kommunen. Det är en mycket otrygg anställning eftersom man som personlig assistent är anställd ”så länge uppdraget varar”. Det vill säga, om brukaren dör, flyttar eller helt enkelt vill ha en annan assistent, då är man körd.

Det går inte att som ensamstående leva på en 75 % lön och har man dessutom barn att försörja, blir det ännu svårare. Det är en skam för Sverige att det ska behöva gå så långt. Det talas om att vi ska hålla nere lönekraven i avtalsrörelsen men eftersom så få har heltid, så måste lönerna upp, och det med flera tusen kronor.

Jag är själv en av alla med otrygg anställning. Jag har inte ens någon procentsats garanterad, utan är timanställd i min kommun och av landstinget i Fredrikstad (Norge). I morse satt jag och sökte jobb, som jag brukar göra ett par gånger i veckan. Jag känner mig så frustrerad över att aldrig veta när jag ska jobba (inte ens i vilket land) jag känner mig frustrerad över att aldrig veta vad jag får i lön, från månad till månad. Jag söker jobb på ren rutin nu det är inte ens svårt att formulera personliga brev. Så här har jag haft det i nästan hela mitt 49 åriga liv. Jag har haft tillsvidaretjänster totalt 10 år, resten har vart diverse vikariat och timanställning.

Kanske har jag haft otur men inget jag själv kunnat påverka på något sätt. Jag tog t.o.m.hela min familj och flyttade till en annan stad 1985 för att öka chanserna till jobb.

Nu är jag åldersdiskriminerad som så många andra 50+ ja, det börjar redan vid 40+. Man känner sig kastad på soptippen och det är en mycket jobbig känsla. Att inte tappa tron, att hålla sig över ytan känns ibland väldigt svårt. En glad positiv människa som sakta bryts ner på grund av att arbetsmarknaden ser ut som den gör. Jag har vart i Fas3 ett kort tag, jag hann inte bli placerad tack och lov. Jag hade jobbat så pass mycket så jag uppfyllde ett nytt a-kassavillkor, vilket är sjukt bara det, att glädjas för man äntligen har rätt att stämpla. Det är inte mitt mål i livet! Mitt mål är att bli anställd och få samma villkor som alla andra som har en tillsvidareanställning.

Man kan inte hålla på att flytta runt dit jobben finns, eftersom det ofta rör sig om 6 månaders provanställning. Det finns inga garantier att man får jobb efter det, eller ens att arbetsplatsen finns kvar. Jag har som jag skrev 2 jobb ibland 3 jobb på timmar. Vissa veckor kan jag bli erbjuden så många timmar att tiden inte räcker till. Jag kan redan vara bokad på ett ställe och får neka på ett annat. Andra veckor har jag inget jobb alls. I min ålder är det mycket tungt att ha det så. Jag mår dåligt när jag måste neka jobb och känner: tänk om de inte ringer mer? Jag åker till Norge och är borta ibland upp till 5 dygn hemifrån, då sitter jag i ett rum när jag slutat för dagen, eller går en promenad. Det är väldigt spartanskt ungefär som studentrum. Jag får offra umgänge med man, barn och barnbarn. På min fritid när jag skulle kunna ta hand om mitt hem, då är jag långt borta. Frågan är hur länge jag orkar?

Jag är livrädd att bli sjuk för då vet jag vad som gäller, att få en kronisk sjukdom vore katastrof. Den psykiska pressen gör att när man väl är ledig, så orkar man knappt umgås med folk. Jag är trött, så trött! Jag som alltid vart glad och stark känner att jag sakta men säkert håller på att fråntas min självkänsla, mitt glada sätt och min positiva inställning till livet.

Det skrämmer mig, för det är inte jag! Jag är bara 1 av 99%.

Kolla gärna in : Bilbo Göransson Occypy Stockholm om 99%
Svensk hemsida