Svårt för personal i vården att få ersättning för arbetsskador.

Kommunalarbetaren skriver om att det har blivit allt svårare att få arbetsskador godkända. Antalet sökande som fått livränta för sina arbetsskador har minskat stadigt de senaste åren; enligt Kommunalarbetaren har det skett nästan en halvering av antalet beviljade livräntor under perioden 2009 - 2011 (från 2981 st. 2009 till 1486 st. 2011). En grupp som har särskilt svårt att få sina arbetsskador erkända är anställda inom vård och omsorg. Journalisten Erik Sandberg som gjort dokumentärfilmen "De oförsäkrade"berättar för tidningen att 2010 fick endast 2 av 100 sökande från den branschen sina belastningsskador erkända som arbetsskador, byggarbetare å andra sidan fick sina arbetsskador erkända i vart tredje fall.
Istället för att betrakta de anmälda skadorna som arbetsrelaterade så hittar man på försäkringskassan på andra förklaringar, det kan handla om att skadan är relaterade till att personen inte har några barn(!), är från ett annat land(!) osv. I många fall fattas beslutet bara utifrån kriterierna diagnos och yrkestitel, något som påminner rätt mycket om den numera diskrediterade SVBK-diagnosen.
Både försäkringskassan själv och inspektionen för socialförsäkringar har uttryckt missnöje med den här typen av utredningar men trots detta och en lagändring 2002 så har inte situationen blivit bättre.

Erik Sandbergs dokumentär"De oförsäkrade” sänds i Dokument inifrån på SVT2 2/2 20.00, repris: 3/2 15.50, 4/2 14.30 och 5/2 01.25.

Reflektioner från förtroenderådets helg å den sociala demokratins vägnar

”Samtidigt har socialdemokratin alltid betraktat demokratin som någonting mer än formella rättigheter. Vi har betraktat den som en väg att förverkliga människors önskningar, genomföra sociala framsteg och omdana samhället. Så här sa Per Albin Hansson; först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden, sedan är tiden inne att gripa sig an med den ekonomiska demokratin.”

Så talade Olof Palme 1975 vid den socialdemokratiska partikongressen. Nu är inte det här inlägget åsyftat till att drömma om fornstora dagar av Palmeism, utan snarare ett försök att tolka vad vi faktiskt kan förvänta oss från socialdemokratin inom en kort till medellångt perspektiv.

När Håkan Juholt i sitt installationstal under extrakongressen 2011 dunkar in begreppet ”social demokrati” som den färdriktning han vill ta sig an med det socialdemokratiska arbetarepartiet sätter han ner spaden i den sociala jämlikhetstanken. Han återpolitiserar således den sociala demokratins dimension som Per Albin Hansson talade om och ritar upp en klar linje för var socialdemokratin är på väg. Inom ramen för den sociala demokratins dimension finner vi ekonomisk politik för full sysselsättning och en utbyggd generell välfärdspolitik, vad som i dagtida sossespråk omdöpts till ”sociala inversteringar”.

Den fulla sysselsättningen, sociala investeringar och lagstiftningar är inom den sociala demokratin ett steg i strävan efter den klassbestämda underordningen och ökar friheten för människor att själva förfoga över sina liv. Under förtroenderådet i helgen målade Juholt, i ett djupt ideologiskt tal, upp just principen om full sysselsättning och frihet som de två tydligaste punkterna och flaggade dessutom för ett ”knivskarpt” beslut framöver (läs lagstiftning likt i Danmark, Norge och Finland) om vinst i välfärden samtidigt som han kritiserade beslutet från 2009 års s-kongress;

Det var ett beslut som syftade till att nå en gyllene kompromiss som alla kunde leva med. Det gav möjligheter att tolkas olika och verkligheten har brutalt hunnit ifatt det.

De punkter som Juholt drog upp under sitt installationstal i mars handlade om att ha en samlad politik riktad på områdena fattigdomsbekämpning, det gemensamma pensionssystemet, regleringar av infrastruktur, järnväg och elmarknader och en sammanhållande skattepolitik. Fortfarande har vi inte sett några konkreta politiska förslag kring pensionssystemet, regleringar av infrastruktur och elmarknader eller om skattepolitiken (även om Leif Pagrotsky gav en första rapport hur arbetet fortskridit). Detta är fullt naturligt eftersom det krävs en bred och utarbetad analys för att välarbetade och uttänkta beslut ska både kunna diskuteras och implementeras. Det är värt att repetera – i dessa frågor kan vi inte skjuta från höften.

Men vad som däremot tagits beslut om under förtroenderådet är ett ramverk för full sysselsättning och offentliga investeringar. Ramverket för full sysselsättning kommer att bli omdebatterat eftersom skrivelsen än så länge är luddig och innehåller inga konkreta mål om hur många arbetade timmar och vilken sysselsättningsgrad vi vill uppnå samt vilken målsättning för arbetslöshetsbekämpning vi ska ha ur ett kortsiktigt perspektiv. Att det däremot är på plats är viktigt, och sedan får demokratin fylla innehållet. Det andra förslaget, investeringsmålet för offentliga investeringar är en imponerande politisering av en länge glömd fråga – om hur de offentliga investeringarna, alltså det som vi genom våra skattepengar investerar i (infrastruktur, vård, skola, omsorg), har fallit under ca 30 års tid i förhållande till BNP. Detta är varken är ansvarsfullt eller hållbart om vi ska kunna bygga Sverige starkt på ett både kort, medel och långsiktigt perspektiv. Ett ramverk för offentliga investeringar säkerställer med andra ord att de offentliga investeringarna inte blir mindre i förhållande till BNP vilket på lång sikt kommer att öka den sociala jämlikheten i och med att vi investerar i den offentliga sektorn. Det ska bli mycket intressant att följa hur dessa två nya ramverk kommer att materialiseras.

Vad som bör tilläggas är däremot att det till stor del fortfarande saknas en hållbarhetsdimension, och då framför allt inom klimat och miljöperspektiv, inom de förslag som nu dyker upp. Om vi tittar tillbaka på citatet av Per Albin Hansson återstår också, i ett långsiktigt perspektiv, att vi tar oss an den ekonomiska demokratin, och där hoppas jag att programkommissionen gör ett gediget arbete och att medlemmar verkligen engagerar sig för att så blir fallet.

Som några avslutande reflektioner vill jag passa på att citera den kanske vackraste passagen i Håkan Juholts tal till förtroenderådet och om socialdemokratins roll som rörelse och kraft i samhället;

‎"Vi kommer aldrig svära oss fria från ansvaret för framtiden, och lämna Sverige att driva som en död fura i utvecklingens ström"

Komvux stärker löneutvecklingen

Inte direkt någon överraskning att utbildning påverkar lönen. LO-tidningen:

”Vuxenutbildningen ökar inkomsterna hos dem som pluggar – och minskar klassklyftorna i samhället. En utvärdering av Komvux gjord av Anders Stenberg, forskare på institutet för social forskning på Stockholms universitet, visar att lönenivåerna i snitt ökar med fyra till fem procent per utbildningsår. Något som ökar skatteinbetalningar till samhället, och som i sin tur bidrar till en ökad välfärd.”

Roger Jönsson har läst rapporten och visar också hur mycket som skurits ner på Komvux senaste åren

När regeringen Fredrik Reinfeldt tillträdde valde man att skära ned på Komvux med 600 miljoner kronor. Det motsvarar 20 000 platser. Till detta ska nu också läggas att studerar man på Komvux blir antalet platser till högskolan, som finns tillgängliga för denna grupp, mindre jämfört med innan.

Utanförskapet växer för de unga.

Idag har det utkommit två artiklar om unga och barns situation i dagens Sverige. I valet 2010 valde de unge att rösta på de rödgröna. Vad de unga såg i de rödgröna var att jämlikheten är en förutsättning för att lyckas. I ett samarbete mellan SCB och Temagruppen Unga i arbetslivet tagit fram statistik över unga som varken arbetar och studerar. Statistiken berör åren mellan 2007-2008 i åldersgruppen 20-25 och visar att antalet ökat från 85000 till 102000 individer. 102000 individer!!! Det sorliga är att det finns ingen statistik åldersgruppen 16-19. Samtidigt skriver DN idag att barnfattigdomen ökat till 220000 barn. Utanförskapet bara växer, växer och växer. Alliansens svar på detta är Fas 3 och halverad arbetsgivaravgift för unga under 25. Två åtgärder som istället bidrar till att utanförskap för unga och barnfattigdomen ökat.

Vi måste vi stå upp för de unga och ge en bild för framtiden och ett jämlikt samhälle. För att lyckas med det måste vi socialdemokrater och fackliga lyckas på tre områden.

1)Välfärden: att löntagarkollektivet (fackföreningar)lyckas vara den motpart som kan möta arbetsgivarna. Socialförsäkringssystemet, som garanterar inkomsttrygghet för den som faller utanför arbetslivet. Välfärdstjänsterna måste ge den bästa och jämlika vård, omsorg och skola. Vi måste få ett slut på hur alliansen montera ner hela välfärden.
2)Vi måste reglera arbetslivet och få en human sjukförsäkring. Vi ser hur arbetslivet blivit ojämlikt genom osäkra anställningar. Slimmade arbetsplatser sker på bekostnad av visstidsanställningar, deltidsarbeten och bemanningsföretag.
3)Klimatförändringarna måste bekämpa samma sätt ojämlikheten inom arbetslivet och inom välfärden. Vinstintresset måste regleras så att de tar sitt ansvar inför klimathotet.

Fackföreningsrörelsen är den rörelse som ska ta sitt ansvar och vara den röda tråden inom arbetarrörelsen. Det är facket genom sina medlemmar som kan känna av arbetslivet. Det är facket med sin breda förankring inom arbetarrörelsen som sätta dagordningen och var den samordnanden kraften att lyckas på de tre områdena. Lyckas vi med detta så kan vi ge de unga en framtidstro och minska barnfattigdomen. Därför måste vi vara de som försvara jämlikheten och synliggör ojämlikheten.


media: DN, Du&Jobbet
rapporten temaunga hämtas här