SKILDA VÄRLDAR. Caremas VD, Carl Gyllfors, annonserade härom dagen att han slutar -
efter bara tio månader på posten. Orsaken: en "närmast omänsklig
arbetsbelastning". Bland annat tycker Gyllfors
att en del av kritiken mot Carema varit orättvis. Exakt vilka delar av
kritiken som skulle varit så missvisande framgår inte, men det är lätt
att konstatera att den som berör ersättningar och vinster av den
genomsnittlige löntagaren inte med all välvilja i världen skulle kunna
anses orättvis. Gyllfors premierades nämligen, enligt Caremas egen hemsida, med 185 000 kronor i månaden för sin fruktansvärda arbetssituation.
Parallellt med denna fantasifulla verklighet tjänar en undersköterska, vars arbetsbörda skulle få Gyllfors att börja gråta, omkring 18 000 kr före skatt. Ibland något mer, men oftast mindre, eftersom nästan ingen undersköterska orkar - eller får - arbeta 100 %. Den högste chefen tjänar alltså tio gånger så mycket som en undersköterska på någon av Caremas arbetsplatser. Medan Gyllfors åkte taxi i skytteltrafik mellan lunchmöten och telefonkonferenser, slet hans undersköterskor i sina anletens svett sönder sina kroppar för att göra vardagen för de gamla och sjuka som Gyllfors och hans kompanjoner profiterar på så lite odräglig som möjligt.
För det är där vi är. Undersköterskornas tid och energi räcker inte till att göra livet drägligt för de gamla, som de allra flesta i yrkeskåren faktiskt ömmar stort för, för arbetsbördan är redan förbi "närmast omänsklig". I bästa fall hinner man göra en minimal insats, som mer kan liknas vid livsuppehållande åtgärder, än faktisk vård och omsorg. Sedan ska också tvätten tvättas, golven torkas och strumpor köpas på kontaktpersoners fritid. Och när vårdkropparna säger ifrån och blir sjuka, måste den alltjämt minskande personalstyrkan jobba ett pass till innan de får gå hem - ibland 15-20 timmar i sträck.
Men undersköterskorna och vårdbiträdena får gå hem. Kvar på boendena blir de gamla, vars insatser skurits ner till ett minimum, medan pengarna som skulle betala dem förräntas för Gyllfors' och vänners räkning i skatteparadis.
Parallellt med denna fantasifulla verklighet tjänar en undersköterska, vars arbetsbörda skulle få Gyllfors att börja gråta, omkring 18 000 kr före skatt. Ibland något mer, men oftast mindre, eftersom nästan ingen undersköterska orkar - eller får - arbeta 100 %. Den högste chefen tjänar alltså tio gånger så mycket som en undersköterska på någon av Caremas arbetsplatser. Medan Gyllfors åkte taxi i skytteltrafik mellan lunchmöten och telefonkonferenser, slet hans undersköterskor i sina anletens svett sönder sina kroppar för att göra vardagen för de gamla och sjuka som Gyllfors och hans kompanjoner profiterar på så lite odräglig som möjligt.
För det är där vi är. Undersköterskornas tid och energi räcker inte till att göra livet drägligt för de gamla, som de allra flesta i yrkeskåren faktiskt ömmar stort för, för arbetsbördan är redan förbi "närmast omänsklig". I bästa fall hinner man göra en minimal insats, som mer kan liknas vid livsuppehållande åtgärder, än faktisk vård och omsorg. Sedan ska också tvätten tvättas, golven torkas och strumpor köpas på kontaktpersoners fritid. Och när vårdkropparna säger ifrån och blir sjuka, måste den alltjämt minskande personalstyrkan jobba ett pass till innan de får gå hem - ibland 15-20 timmar i sträck.
Men undersköterskorna och vårdbiträdena får gå hem. Kvar på boendena blir de gamla, vars insatser skurits ner till ett minimum, medan pengarna som skulle betala dem förräntas för Gyllfors' och vänners räkning i skatteparadis.
Vakna och lukta på morgonkaffet, Gyllfors. Vem är det egentligen som har en omänsklig arbetssituation? Vi skickar också en liten hälsning till Fredrik Gren, VD på Ambea, ett steg högre upp på abstraktionsnivån och likväl till Tritons och KKR:s ledare. Ta ert ansvar! Ni kan börja med att betala lite mer i skatt på era vinstmiljarder.
