Efter höstens skandaler kring vårdbolaget Caremas verksamheter inom den skattefinansierade välfärden, har det pågått en intensiv debatt om riskkapitalbolagens skatteplanering och skatteflykt.
I DN den 11 november 2011 kritiserade till och med Anders Borg den maximerade skatteplaneringen, där riskkapitalbolag som Triton med hjälp av internräntor raderar ut sina vinster och på så vis undkommer att betala skatt i Sverige.
”Nya skatteregler ska stoppa pengaflykt från riskkapitalbolag till skatteparadis”, sa Anders Borg.
Nu har riskkapitalbolaget EQT, som bland annat äger skolföretaget Vittra som driver ett 30-tal skolor i Sverige, bestämt sig för att inte ha några nya verksamheter på skatteparadisön Guernsey.
Igår på Ekot i Sveriges Radio sa EQT:s VD Conni Jonsson,
”Vi har aldrig varit kritiserade för att ha skött bolagen dåligt, det finns ingen skandal i våra bolag, men vi har på något sätt ändå kommit att ses som representanter i en bransch som håller på med konstiga saker”.
Att EQT aldrig har varit kritiserade för att ha skött bolagen dåligt beror på vad man menar med att sköta ett bolag. Om man menar att bolagens ekonomi är balanserad och ger avkastning till ägarna finns nog inte så mycket att kritisera EQT för. Men borde inte också personalens arbetssituation och verksamhetens kvalitet vara inkluderade i en bedömning om hur välskött ett bolag är?
Den mest signifikanta kritiken mot bolag som Carema och Vittra är att skattepengar som ska gå till offentlig service inte gör det. Det sparas på blöjor, personal och undervisningstimmar för att ägarna ska få en högre avkastning. Även om det är bra att EQT nu inte ska skriva sina nya verksamheter på Guernsey, så löser det inte den primära problematiken med riskkapitalbolagens verksamheter och inflytande i offentlig service.
