2 oktober 2011

Det krävs två parter i den svenska modellen - minst



Det krävs minst två parter i ett partssystem.

De aktiva parterna som utgör den svenska modellens stomme är facken och arbetsgivaren, medan staten lägger grunden för det partssystem som dessa kan agera på.
Trots det är det i avtalsrörelserna endast en av dessa parter som försvarar vårt system. När avtalsrörelsen 2012 nu är igång är det tydligare än någonsin. Det är fel, menar man, på den svenska modellen. Fel som inte får lämnas därhän – fel som måste korrigeras omedelbart. Fel på LAS. Fel på ungdomslönenivåer. Fel på ansvarsbördan vad gäller arbetsmiljöfrågor och fel på folk som inte förstår att de måste lägga löneökningarna på is halva sina arbetsföra år.
I avtalsrörelserna är det endast en part – facket – som försvarar vårt system. Facket står ständigt i försvarsposition i frågor om anställningsskydd, löner, löneökningar och arbetsmiljö.

I debatter och annan medieuppvaktning är arbetsgivarna ute med brinnande engagemang och attackerar den svenska modellen. Genom en väl genomtänkt och välslipad strategi i opinionsbildning har man under många år koncentrerat arbetat med att omvända den svenska befolkningen från ett ”vi”-tänkande till ett ”jag”- och ”du”-tänkande och man flyttar ständigt fram positionerna och kommer med nya initiativ. Majoriteten av dessa initiativ är klara försämringar och inskränkningar för arbetare och arbetarklassens rättigheter. Försämringarna paketeras som flexibilitet, valfrihet och frihet, men vem som gynnas av flexibiliteten, valfriheten och friheten framgår inte lika tydligt.
Det är tämligen beklämmande att en av parterna i vårt partssystem så medvetet lurar stora delar av arbetarklassen att tro att dessa attacker är ärlig omtanke. Därför blir det ännu mer beklämmande när också den tredje parten, staten, blandar sig in i leken.

Sedan Alliansen tog över makten har mycket av det som löntagare i Sverige har tagit för givet tagits ifrån dem. Rätten att vara sjuk, rätten att vara mellan arbeten, rätten till banbyte mitt i livet, rätten till fast arbete, rätten till heltid, till likabehandling, likaberättigande – lika värde.
En del har fått det superbt. En liten trupp lever i vad jag skulle vilja benämna som ”innanförskap”. Majoriteten av Sveriges befolkning; de vanliga människorna – arbetarna – lever på hoppet om att aldrig bli sjuka eller arbetslösa. En del av våra medmänniskor, kollegor, vänner, lever i det som alliansen har benämnt som utanförskap. Helt utan skyddsnät – svikna av staten och arbetsgivaralliansen.

Löntagare i Sverige behöver ställa krav på sin omgivning. Man behöver ställa krav på att staten levererar välfärd av den höga kvalitet och klass som vi är vana vid och förtjänar. Man behöver ställa krav på att arbetsgivare behandlar arbetarkraften med respekt. Man behöver kräva utökat medbestämmande. Man bör ställa krav på facken att bli tuffare och skarpare. Man bör vakna.

”Tillsammans är vi starka” är i dagens individualistiska Sverige måhända ett förlegat uttryck. Men faktum är att vi är det. Tillsammans kan vi bekämpa orättvis behandling. Tillsammans kan vi utöka arbetsrätten, arbetsmiljöarbetet och rätten till kollektivavtal inom vårt lands gränser. Rättigheter kommer inte gratis och de kommer inte ur enskilda rop på hjälp. Rättigheter får man genom att hålla ihop och kräva dem.

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav.

Det krävs minst två parter i ett partssystem. Nu är det upp till stat och arbetsgivare att visa att de kan ta ansvar för och axla sina roller i den svenska modellen.