DN:
Polisen utreder ännu vad som orsakade bussolyckan vid Slussen. Chaufförer som DN.se talat med menar att säkerheten behandlas styvmoderligt, något som dock tillbakavisas av bussbolaget.
Det är fortfarande inte klarlagt vad som orsakade lördagens bussolycka vid Slussen, där sex personer skadades.
Chauffören har i förhör med polisen sagt att hon upplevde att bussen skenade och att hon försökte bromsa men att bromsarna inte tog, rapporterar TT.
Metro:
Ännu sent på söndagkvällen kväll var det okänt varför en SL-buss plötsligt skenade rakt in i en folksamling vid Slussen. Ändå fortsätter 88 andra ålderstigna bussar av samma typ att rulla – någon särskild granskning av dem är inte aktuell.
– Det är en väl beprövad busstyp, som vi har kört i över 15 år utan problem, säger Martin Hägglund, affärsområdeschef i Stockholm för Keolis, som kör stadsbussarna åt SL.
Men om man inte är affärsområdeschef utan faktiskt bussförare så kan verkligen istället vara så här.
Den här berättelsen, skriven av en busschaufför, är hämtad ur antologin Hopsnackat.
Det är jäkligt jobbigt att köra en buss som inte funkar som den ska. Men det är inte så lätt att stå på sig när en stressad trafikledare står och gormar eller ber så snällt: Du kan väl köra i alla fall... det finns inga andra bussar just nu... ska passagerarna stå där i kylan... En del fasta tar på sig samhällsansvaret och en del timanställda vågar inte krångla.
Våra fackmöten varannan månad kom det till stor del samma människor på varje gång. Bra folk så klart men känslan på mötena var en aning desperat. En ville berätta något om vilken elak arbetsledare som sagt vad och när men framförallt hur. En annan person brann för frågan om defrosterbristen i de nya Scaniabussarna. En tredje kom för att städningen var under all kritik på söndagar i Spånga rastlokal. Alla pratade länge, vissa högre och i mun på andra, fackordföranden avslutade mötena med att berätta det senaste om grupplivförsäkringen. Vi kom ingen vart, vi kom för att få tala av oss skit från uniformerna bland vänner.
Därför bestämde vi i kommunalklubben på min arbetsplats att vi skulle göra ett av alla problem till månadens fråga. Att sätta in alla klubbens resurser i ett gemensamt angrepp på en fråga för att därefter beta av nästa. Nästa medlemsmöte beslutade att arbetsmiljön i bussarna skulle vara den första Månadens fråga.
Jag var psykosocialt skyddsombud då och fick uppdrag att utforma en enkät. Det vi ville veta var vilka problem som chaufförerna tyckte var så allvarliga så att bussen skulle hindras från att lämna depån på morgonen. På nästa möte hade vi fått in många svar, mötet kändes fräscht, mycket folk kom. Vi betade av och röstade om bl.a. vikten av fungerande vindrutetorkare, handbroms, FM-radio och varningstriangel. Vi skrev en förklaring till varje problem, bromsar ska fungera bra om vi måste stanna hastigt pga hinder i vägen. De olika felen graderades i tre kategorier.
Rött: Får inte lämna depån.
Gult: Får lämna depån men bussen får bara gå till nästa slutstation.
Vitt: Får lämna depån men måste lagas innan det gått en vecka.
Exempel: Om inte alla blinkers och bromslysen funkar, så är det rött, då får bussen inte gå ut alls.
Med tanke på hur många skrotiga bussar vi hade, så ställde medlemmarna höga krav i omröstningen. T.ex. att bussen får vara ute högst en vecka utan fungerande FM-radio, det var typ som att kräva socialism genast. Men vi var många på mötet, vi drogs med av varandra, blev tuffa tillsammans.
Vi bestämde att skyddsombuden skulle genomföra kollektiva ronder och gå igenom bussarna med den checklista som medlemmarna arbetat fram. Ombuden hade medlemsbeslut i ryggen och medlemmarnas uppdrag att följa listan. Vi sa till chefen i förväg när vi skulle genomföra den första stora morgonronden. Vår målsättning var ju att bussarna skulle lagas, och vi tänkte att de skulle hinna laga fler om vi sa till. Men cheferna ordnade inte med något förarbete utan kallade bara in verkstadspersonalen en timme tidigare än vanligt samma dag, dvs. kl tre på morgonen. Ronden ställde 16 bussar av 60-70, dvs en fjärdedel av bussarna fick inte köras ut. Det blev ett himla liv. Och verkstadskillarna blev skitförbannade. De hade pressen på sig från cheferna och kom med hastigt lagade bussar på löpande band för en ”ombesiktning”. Det blev som att vi kritiserade dem, nästan personligen.
Vi borde förstås ha snackat med verkstan i förväg. Vi var som den bortkomna passageraren som står och tittar på klockan och undrar vart förra bussen som krockade med en lastbil tog vägen. Sen kom vi överens om att verkstan skulle förvarnas en vecka innanvi genomförde en rond. Då blev stämningen bättre. Vi lyssnade på vad verkstadskillarna sa om sina problem. Tex. att de har för få lyftar (mekställen), så de kan inte laga hur många bussar som helst samtidigt. Verkstadskillarna var också irriterade på felrapporterna. Typ att bussföraren skriver ”fläkten är trasig” när det finns 16 olika fläktar på en buss. Då utlyste klubben tävlingen ”Veckans bästa felrapport”, som verkstan fick välja ut. Den publicerades i garagets egen facktidning. Där räknade vi också upp felen på alla felanmälda bussar, så att förarna skulle ha koll på läget, inte bara känna till sin egen felrapport.
Genom att chaufförerna fick veta mer om situationen på verkstan och verkstan fick höra mer än bara gnäll från chaufförerna, så blev det bättre sammanhållning mellan yrkesgrupperna. Sen kom en konflikt då arbetsgivaren ville ta bort verkstadspersonalens tjänstekort (= gratis SL-kort). Då ställde bussförarna upp och krävde att verkstan skulle få ha kvar sina tjänstekort. Vi stöttade dem till 100% och alla förstod ju att nästa gång så tar de bort våra tjänstekort om de lyckas ta deras. Verkstadskillarna kände att förarna var med dem i tjänstekortsfrågan, de maskade och höll ihop. De vann och fick behålla tjänstekorten.
Jag minns när jag efteråt bromsade in min buss bakom en av våra vid Ankdammsrondellen i Solna och alla bromsljus lös så vackert på bussen framför. Jag har hört att när det var som värst så diskuterade verkstadspersonalen om straffet för mord, skulle det vara värt att ta det för att mörda mig då jag var en av de pådrivande?
Men nu hälsar vi glatt på varandra då vi ses. Nu när jag tänker på det så är det samma känsla som när jag hälsar på min favorittant på 124:an.
