20 april 2011

Avregleringen av tågen: en helig ko som borde slaktas


Avreglering, smaka på det ordet.
Det indikerar att regler är något förkastligt, något som inte behövs. Men de flesta måste väl erkänna att det är ganska bra med regler – och lagar?
Vi har regler i fotboll och ishockey. Ja, i alla sporter finns det regler. Även i lekar finns det regler även om de ofta är oskrivna. Reglerna sätter ramar för vad det är för verksamhet så att alla ska kunna delta på lika villkor.

Men på ett område i samhället finns det en trend att ta bort så många regler som möjligt, och det är marknaden. En uppmärksammad och numera avreglerad och därmed privatiserad marknad är tågen, tågbranschen. Något som egentligen är ett naturligt monopol.
Det finns säkerhetsregler kvar, givetvis, men de tummar man lätt på för lönsamheten går ju först och tågolyckor händer ju så sällan så det är nästan försumbart.

Men de händer. Uppdrag Granskning tar ikväll 20.00 bland annat upp en dödsolycka som skedde i Kimstad 12 september 2010.

Trafikverket hade utsett Strukton Rail till entreprenör för spårarbetet. De hade i sin tur anlitat Svensk Järnvägsteknik AB - som i sin tur anlitat grävfirman Gabriel Nilsson AB. Dessutom fanns ytterligare två entreprenörer på platsen.
[…]
Tåget bromsar in kraftigt efter kollisionen - och 18 personer skadas, en kvinna så illa att hon avlider dagen efter.
Enligt säkerhetsreglerna ska det finnas en tillsyningsman vid varje spårarbete. Han ska stå bredvid maskinen och ha kontakt med trafikledningen. Han ska också vara beredd att kortsluta spåret och stoppa tågen om en olycka skulle inträffa.
Men vid traktorn som tåget körde på fanns ingen tillsyningsman.
Han hade åkt iväg med den första traktorn, 500 meter bort.
Jag kommer osökt att tänka på en film jag sett. Den heter Järnvägare och är regisserad av Ken Loach. Filmen visar en liknande problematik med privatiseringen mellan 1994 och 1997.

I filmens början är allt frid och fröjd. De privata företagen ger bättre betalt, och det faktum att några olycksfallsförsäkringar ryker i sammanhanget det tänker inte personalen närmare på. På nära håll, den nya entreprenören delar faktiskt samma omklädningsrum som sina statliga tidigare arbetskamrater kan man skryta med att man får bättre betalt och bevisligen har man också nyare kläder. Dessutom har även företaget valt ut den unga, starka, positiva personalen. Någon enstaka ur det gamla gardet följer också med.

Men ju längre filmen går, ju mer börjar nackdelarna visa sig. Flera entreprenörer gör i onödan samma jobb. Sen finns ju alltid konkurrensen där, mellan de olika entreprenörerna och så småningom mellan personerna inom samma lag. Det går alltid att effektivisera lite mer, jobba lite snabbare och dra in på några små obetydliga säkerhetsregler. Man har ju koll, det händer ju så sällan något. Nästan aldrig. De få som protesterar mot dessa små brott mot säkerhetsreglerna de tystas ner för de ses som bråkstakar. Speciellt av arbetsledarna men även av de övriga i laget som alltid vill tjäna lite mer. Sen ligger ju alltid hotet om uppsägning och svävar. För arbetsrättsreglerna, det var de som åkte ut genom rutan först. Facket är ju dyrt och de gör ju ändå inget annat än att obstruera.

En sen kväll händer dock olyckan. Ingen i laget är egentligen skyldig det är bara en lång rad av sammanträffanden. Man är en man kort, men rutinerade som man är så försöker man lösa situationen ändå. Det är en av de unga, starka som blir påkörda. Hur ska man göra nu, det här är badwill för företaget och dessutom har man ju tummat på säkerhetsreglerna. Med företagets goda minne. Men det kommer ju inte företaget erkänna, det vet ju alla. Som sagt, jag tänker inte avslöja mer. Men det här är en viktig aspekt av privatiseringen och avregleringen.

Andra aspekter av tågkaoset: