24 januari 2012

SKL vill ställa arbetare mot varandra

Igår presenterade Sveriges Kommuner och Landsting, välfärdens arbetsgivarorganisation, en rapport om de kommande årens rekryteringsbehov. Totalt kommer det fram till år 2020 behöva anställas 420 000 personer, för att täcka upp för framförallt den delen av arbetskraften som går i pension. Lika viktigt kommer det att vara att behöva säkerställa vården för den växande andelen äldre äldre, det vill säga personer över 80 år - de gamla som inte längre är pigga pensionärer.

För TCO-förbundet Visions medlemmar innebär de kommande åren ökade möjligheter för vissa typer av kommunala handläggare och tekniker att få jobb, och kanske också möjligheter att förhandla sig till bra löneökningar vid nyanställningar. För fotfolket inom LO-förbunden ser läget annorlunda ut - trots att det är här de allra största rekryteringsbehoven föreligger.

Enligt Kommunals kompletterande analys kommer det krävas 90 000 nyrekryteringar inom deras avtalsområde, framförallt av undersköterskor. Över 60 000 nya uskor behövs, varav över 20 000 i sjukhusverksamhet, och så många som 40 000 inom äldreomsorgen.

Men undersköterskejobbet anses inte tillräckligt glamouröst när de unga väljer utbildning. De flesta som väljer att utbilda sig till undersköterskor gör det inom vuxengymnasial kompletteringsutbildning. Hur man ska kunna locka fler att utbilda sig inom omvårdnadsområdet har länge varit föremål för debatt, och medan andra yrkesgrupper ständigt springer om LO-yrkena i löneutveckling, är en generell attraktionsökning genom förbättrade arbetsvillkor, arbetsmiljö och höjda löner ingenting som förordas för att locka fler.

SKL:s VD Håkan Sörman ser inte att det skulle finnas möjlighet att höja vårdpersonalens löner annat än i linje med industrins nivå, på 3 %.
Håkan Sörman talar om konkurrenskraftiga löner, men det låter inte som att exempelvis undersköterskor kan räkna med mycket bättre betalt. För SKL:s vd säger löneökningarna måste ligga i linje med industrins avtal på 3 procent. Mer konkret än så blir han inte.

Istället vill man på SKL se mer individuell lönesättning, där det ska löna sig att visa förmåga.

I det individualistiska nyliberala samhället har detta en mycket vacker klang, men vad händer med den psykosociala arbetsmiljön när man istället för att samarbeta med sina kolleger måste armbåga sig fram för att ha råd med mer än den livets nödtorft de flesta undersköterskor och vårdbiträden i Sverige idag kan unna sig?

SKL medger i alla fall ett behov av ökade möjligheter till heltidssysselsättning för dem inom vården som idag ofrivilligt arbetar deltid. Lösningar på hur de berörda yrkesgrupperna ska orka med en allt tyngre arbetsbörda får vi hålla andan i väntan på.