Där kom repliken från ingenstans men ändå så väntad. Den kläcktes när vi satt på ett veckomöte och diskuterade hur vi kunde förbättra vår arbetsplats rent allmänt.
En stilla, men frustrerad tanke väcktes. Jaha, ska vi vara tacksamma för att vi får gå på toaletten på arbetstid också? Var går gränsen för vår tacksamhet?
Samma dag får jag höra att det är flera som vill gå ur facket för att löneökningarna är så dåliga (och de är verkligen usla).
Motvilligt får jag då erkänna att Reinfeldts, Borgs och Moderaternas lönesänkarpolitik har lyckats. Men jobbskatteavdraget då, jag har ju fått mer i plånboken ropar den indoktrinerade LO-medlemmen förvånat.
Förvisso, men den har till fullo ätits upp av 300 kr dyrare a-kasseavgift. Eller snarare finansieringsavgift som använts till att sänka skatterna. Men där syftet har varit att fördyra det så pass mycket för de som tjänar minst att de väljer att gå ur facket... och ibland även a-kassan.
Organisationsgraden har sjunkit i LO från 78 till 70 %.
Trots idoga försäkringar från Alliansen om att man värnar den svenska modellen där arbetsmarknadsparterna ska få sköta sitt så har de högst medvetet öppnat upp möjligheten för att stävja fackföreningsrörelsens lönekrav. (Som om det är fackföreningsrörelsen som brister i ansvar?) Resultatet är tydligt... Den lägsta löneökningen i historien.
Slutligen tror jag också Moderatregeringen är nöjda med att man lyckats sänka folks förväntningar. På det sättet kan man fortsätta på sina planer att rulla tillbaka hela välfärdsstaten, där den svenska arbetsmarknadsmodellen är en viktig pelare i helheten.
Jag menar, vi ska ju vara glada att vi har ett jobb...
Andra som skriver om Borg är Röda berget, Och om arbetslöshet och värdighet skriver
Annika Högberg
