Till människans väsen hör ett behov av att lägga ifrån sig skuldbördan och detta är fullt förståeligt, vem vill bära omkring på den? Men en sak sak kan vi alla vara överens om och det är att ibland är mest rationellt att se bort ifrån skuldfrågan för att överhuvudtaget kunna gå vidare… Så vem bär skulden till arbetslösheten, är det samhället eller den enskilda människan, kanske en kombination?
… Nej, om vi istället lägger skuldfrågan åt sidan och ser krasst på det hela, så har vi nu en faktisk situation där visserligen jobben för tillfället blir fler, men också antalet långtidsarbetslösa.
Man kan välja, att som regeringen idag gör, blunda, sopa problemet under mattan (fas3) och fortsätta att betala ut bidrag till anordnarna av fas3.
Vi skall ha klart för oss att för varje ny människa som skrivs in i fas3 så har vi också en anordnare/arbetsgivare som får 5000 kr/månad bara för att ta emot en fas3-jobbare, detta betalas med skattepengar likaväl som övrig aktivitetsersättning.
Är detta vettigt och hållbart i längden, vad händer om antalet långtidsarbetslösa i fas3 fortsätter att öka till, låt oss säga, 100-200 000? Är detta ekonomiskt, praktiskt och framförallt mänskligt försvarbart?
Så vad skall vi då göra?
Här kommer människosynen in, vi kan välja att se och tro på en alltmer alarmerande epidemi av sjukdomen latoxe i Sverige. Vi kan fortsätta att som idag behandla denna, som man tror, illvilja till arbete med skrämskott och att göra det alltmer olönsamt att “välja bort arbete”. Vad tycker ni, ser det ut som att detta fungerar, eller tror ni att det är så lockande att leva på högst 9000 kr månad att folk står på kö för att deltaga i jobb och utvecklingsgarantins fas 3?
Fas 3 innebär att du får jobba full tid med aktivitetsersättning på högst 680 kr/dag före skatt, denna inkomst är ej pensionsgrundande och du har ej jobbskatteavdrag. I fas3 får du ingen semester men du kan få frigång i högst 20 dagar, under den tiden skall du finnas tillgänglig när arbetsförmedlingen kallar. I fas3 får du inte konkurrera med övrig arbetsmarknad utan skall sysselsättas med annat. Hur detta kan ge konkurrenskraftiga meriter till en krävande arbetsmarknad vet jag ej, och inte heller hur dessa förhållanden sammantaget skall kunna skapa harmoniska människor med drivkraft.
Så ser det ut idag.
Hur skall vi då kunna få ut alla dessa människor till en arbetsmarknad som uppenbarligen inte kan eller vill anställa dem med villkoret, lön?
Tja, hade jag ett bra svar på detta så skulle jag förmodligen inte vara på väg in i fas3 själv, men visst har jag funderingar.
Om vi ser oss omkring, finner vi då ett färdigt och fungerande samhälle där alla behov är täckta eller ser vi saker som kan och bör utföras på riktigt? Kanske är somliga av dessa arbeten idag besatta av praktikanter som byts ut efter varv… Är det vettigt att dessa samhällsnyttiga sysslor inte betalas skäligt, bara för att man KAN låta praktikanter utföra dem?
Detta är svåra frågor som kräver nya tankar. Tankar där glömda ord som solidaritet, empati och rättvisa pockar på uppmärksamhet. Dessa ord vet jag att många idag mår väldigt illa utav… men..
Varför inte till att börja med att åtminstone reparera fas3 till något som inte enbart blir en gigantisk och växande belastning för samhället eller något som skrupelfria aktörer/entreprenörer ser en affärsidé i? Jodå, sådana finns redan idag.
Ett första steg är att ge människor en utväg, ett hopp.
En skälig lön och semester för utfört arbete gör att människor mår bättre .
En vettig uppföljning under fas3 anställningen med den tydliga sporren att ett väl utfört arbete där ger vidare anställning eller konkurrenskraftiga meriter.
Det sämsta man kan göra idag är att inte göra något alls, och detta gäller inte enbart oss arbetslösa.
//Bengt Fredriksson
